De senaste dagarna har varit lite upp och ner måste jag erkänna. Efter nästan en halv mission är det dags att göra ett första bokslut och jag vet inte riktigt om siffrorna kommer i rött eller svart. Om vi börjar med en extrapolering av den stora frågan vars slentrianmässiga svar brukar prägla de positivt inställda mediernas frågestund med avresande soldater: Har jag gjort en insats? Jag tror inte att en generation afghanska barn ska bära mitt förnamn eller att mina fotspår som genom magi ska finnas kvar i den ständigt föränderliga leran som omger oss. Min specifika insats har kanske som bäst haft en temporär effekt på en och annan afghan, men ingenting som lämnat ett bestående intryck. Det är okej för mig för jag hade inte förväntat mig något annat. Kan en man, eller kvinna, göra skillnad? Absolut, men jag är inte den mannen.
Den naturliga följdfrågan blir således: Har vi gjort en insats? På den frågan måste jag efter en stunds eftertanke svara ja. Utan att kunna peka på en specifik förändring vi åstadkommit tror jag ändå att vi haft så pass stor inverkan på åtminstone de afghanska säkerhetsstyrkorna att de blivit bättre på grund av det jobb som utförts av soldaterna, gruppcheferna, plutoncheferna och kompanierna där ute. Vad afghanerna gör av lärdomarna i framtiden vet inte jag, men det är deras land och deras framtid så jag hoppas att de väljer att använda kunskapen för att göra gott. Till vår stora förtret är landet så beskaffat att även om vi tar både stora och små steg framåt kan en händelse i en annan del av Afghanistan skicka oss åtta steg tillbaka på brädet. Det är frustrerande att jobba på det viset, men vi får försöka vara stolta över vad vi åstadkommer även i de fall helhetsbilden skevar.
Vad har jag lärt mig? Otroligt mycket, är det spontana svaret, fast det säger ju er ingenting så jag ska försöka specificera så gott jag kan. Det första jag lärt mig är självklart yrkeskunskapen. Jag har fått en helt annan förståelse för det jobb jag trodde att jag kunde innan jag åkte hit. Att jobba i en multinationell miljö har gett mig en djupare insikt i det militära systemet både i Sverige och utomlands. En annan lärdom är den som bara kan komma av att själv få se den fattigdom och misär, men också den glädje, seghet och tuffhet som lever och frodas i en krigshärd. Den upplevelsen förändrar en människa på djupet. Mina referensramar har vidgats i stort och smått, och jag kommer alltid att vara tacksam för min tid här även när lyxproblemen gör sitt intrång i mitt liv. Att dessutom få tillbringa tid tillsammans med män och kvinnor som utgör stoffet till legender är en ynnest som är få förunnad och jag är en av de lyckliga som inte bara fått lyssna på dessa människor utan även fått tala till dem.
Jag har också lärt mig mycket om mig själv, mina värderingar, hur jag fungerar, mina brister och gränser. Det har inte alltid varit en angenäm introspektion. Ibland blir jag arg på mig själv när jag upptäcker fläckar på solen jag inte känt till, men samtidigt ger det mig en chans att jobba med de sidorna för att bli bättre. För att balansera självkritiken har jag också upptäckt positiva egenskaper hos mig själv som glädjer mig.
Inga vinster kommer utan offer, så vad har jag då fått offra? Tid. Det här är tio månader av mitt liv jag inte får tillbaka. Fem månader utan de viktigaste personerna i mitt liv. Resor, upplevelser, skratt och gråt. Sovmorgnar. Biobesök. Krogbesök. Kulturupplevelser. Högtider med familjen. En del av det liv jag älskar att leva har försvunnit i ett töcken av jobb och känslor som inte alltid är representativa för den jag är. Kärleken lyckades jag rädda från att offras på missionens altare och det är jag otroligt tacksam för. Men att åka på mission är att trycka på pausknappen och vänta på tillfället att trycka på play igen.
Vad blir då slutresultatet? Röda eller svarta siffror? Ingen aning. Hur värderar jag missat fredagsmys mot en patrull i en lerig medeltid? Äpplen och päron… Som sagt, jag har halva missionen kvar och hur min saga fortsätter är omöjligt att sia om i en värld i konstant förändring…
Kommentarer