”Du har blivit så negativ!” Kollegorna skrädde verkligen inte orden när de beskrev mina senaste inlägg. Inte minst de som fortfarande acklimatiserar sig efter leaven och därför är fulla av den där energin som bara hemmet kan ladda upp. Med facit i hand kan jag väl säga att de till viss del har rätt, men vadå, det riktigt roliga här kan jag faktiskt inte blogga om just nu av säkerhetsskäl. Det tror jag att ni förstår. När du subtraherar det roliga från vardagen landar summan ofta på minus och jag beklagar om det är den bild ni får av att göra utlandstjänst i Afghanistan. De där roliga insticken i vardagen är fantastiska och ger energi som täcker även de gråa dagarna, men när jag inte kan berätta om dem blir det lätt lite enahanda. Visst hade jag kunnat beskriva alla roliga dialoger, alla härliga stunder med polarna här, men det hade säkert blivit rutin för er att läsa det också. Sedan kan jag bli lite förbannad på det där med att kallas negativ. Jag har skrivit så många positiva inlägg. Som exempel kan jag nämna den där långa sviten av mycket glada inlägg som sedan åtföljdes av ett eller två lite mer kritiska sådana, och genast blir jag kallad pessimist. I all ödmjukhet skulle jag vilja hävda att det där ligger i betraktarens öga och att det snarare är symptomatiskt för människans, och kritikernas, behov av att få sig negativitet till livs. För vem minns glädje när det finns otäckheter på agendan…?
Tjejen skickade några foton på mejlen igår. Inte sådana foton, verkligen inte, utan helt vanliga bilder. Det var verkligen en källa till glädje. Som gårdagens inlägg handlade om fungerar inte Skype här vilket gör att jag förutom de bilderna fått hålla tillgodo med gamla Facebook-bilder för att se min kära. Små saker som ett par bilder kan bli väldigt värdefulla. Jag tror fortfarande att jag har morsans julbrev i bröstfickan på en av uniformerna. Därför ser jag verkligen fram emot den kombinerade födelsedags-och Alla hjärtans dag-present som tjejen skickade för ett par veckor sedan, och som fortfarande inte kommit fram. ”Det är inget stort utan vi firar dig när du kommer hem”, sade hon när vi pratade om det igår, men återigen, minsta lilla känns som en lottovinst i vardagen.
Mitt projekt ”Bli stor som en K3-jägare” går framåt med stormsteg. När jag nu börjat nyttja kettlebells som verktyg för att bygga har resultaten inte låtit vänta på sig. Mitt flexande framför spegeln har nästan blivit en attraktion som jag skulle kunna mångdubbla lönen på, när nyfikna bassar spanar in mina anakondor till blodådror som ringlar sig runt massiva armar. Dessutom försöker jag lära en kollega att boxas under pass jag kallar ”Million dollar baby” eftersom jag känner mig precis som Clint Eastwood. På tal om Clint Eastwood vill jag tipsa om en klassiker för den militärfrälste: Heartbreak Ridge. För den oinvigde kan jag berätta att det finns både en och två Clint Eastwood-liknande karriärer på K3…
Din uppgift är väl inte att agera glädjespridare utan att beskriva hur du upplever den verklighet du befinner dig i..ur ditt alldeles personliga perspektiv, ups and downs precis som livet utanför missionen.
Det är nog det som de flesta av oss läsare uppskattar!
Jag tycker inte att du är negativ, jag tycker att du bryter personliga tankar mot varandra. Livet är inte bara tjoflöjt heller – och inte ens här! Vardagen är ju mest grå – topparna som finns där skulle inte märkas om inte dalarna funnits! Sedan … vi, de flesta av oss, har ett liv hemma och det finns ju också en sorg att inte kunna ha dem här samtidigt! Fortsätt du på den inslagna vägen … uppskattar det mycket!