En tid att minnas…

Kan en film med Justin Timberlake och Amanda Seyfried vara en kulturell och själsligt utvidgande upplevelse? För tolv timmar sedan hade jag svarat nej. Efter att ha sett In time vacklar jag i frågan. Naturligtvis var det varken den gode Justin eller den mangastylade, men attraktiva Amanda som gjorde filmen utan det var temat: tiden och vad vi gör av den. Jag ska ge er en snabb resumé av premissen för filmen. I framtiden har alla ett grönt digitalur på armen som visar hur mycket tid du har kvar innan du dör. Klockan aktiveras vid 25 års ålder då ditt åldrande stannar, och därefter har du ett år kvar att leva såvida du inte hittar ett sätt att tjäna in mer tid. De fattiga lever för dagen i ghettot, får betalt i timmar och minuter och springer för att ta sig fram då tiden för dem är dyrbar. De rika är praktiskt taget odödliga (med undantag för oplanerade våldsamma inslag), räknar sin förmögenhet i tusentals år och kan alltså ta det lugnt vid middagsbordet. De två stora grundfrågorna är alltså vår ständiga grundsträvan mot odödlighet och huruvida det är så förmånligt att ha all tid i världen på sin sida kontra att leva för dagen. Allt förpackat i den Gattaca-liknande estetik som brukar ge mig en flämtande andhämtning och en rasande lust att skriva min egen science fiction-bok. Hur relaterar det till min vardag och mina tidigare resonemang? Förutom att jag fortfarande inte håller med om glorifieringen av att leva för dagen tycker jag att det där med att frysa tiden inte verkar så lockande. När min tid är ute är den ute. Förhoppningsvis inte i den afghanska myllan, och ingen frisk människa ser väl fram emot sin egen död överhuvudtaget, men jag har nog inte varit rädd för att åldras på länge. Visst gnäller jag över fysiska krämpor; att vakna med stela leder är inte en källa till glädje direkt, men på det stora hela har jag ingenting emot det. Att ha all tid på sin sida och vara så rädd att förlora den att du inte vågar leva är ett värre öde…