Ännu en dag i paradiset avklarad och ännu en avlöning på banken. Jag har aldrig hymlat med att pengarna är en del av att göra utlandstjänst och tänker inte börja med det nu heller, men som jag tidigare sagt får vi verkligen slita hund för de där stålarna. Utslaget per timme hade jag lika gärna kunnat plocka jordgubbar med fjuniga fjortonåringar på något land utanför Västerås. Fast då hade jag inte fått uppleva de dimhöljda bergens mysterier. Det har visserligen varit soligt och klart idag, men prognosen lovar låga moln och ösregn, om än med viss värme i luften. Jag vet hur det här kommer att sluta: Med att jag om trettio år sitter och berättar för ungar hur jävla hårt det var förr och att leran stod oss upp till hakan vareviga dag. Det är hårt i missionen, som vi brukar säga när efterrätten är slut.
Eftersom leaven närmar sig skiftar fokus allt mer till vad jag ska göra när jag kommer hem. Fortfarande återstår många dagar, men jag hör på tjejens röst i telefonen att hon har gått från att vara trött, ledsen och arg till att vara glad och längtansfull. Och jag längtar precis lika mycket. Den här perioden har varit mycket lättare att hantera än den första. Även om saknaden har funnits där, periodvis lika stark som när jag först landade in, så har rutinerna, framgångarna i jobbet, träningen och skratten gjort att det var så mycket lättare att hantera. För mig. Det är ju fortfarande på hemmaplan den värsta delen av missionen görs. Ibland när jag sitter här över våfflorna i solskenet och diskuterar med kollegor vet jag att jag om ett år kommer att försköna tillvaron på campen. Jag kommer att minnas vackra dagar, skratt, äventyr och känslan av att betyda något. Jag kommer inte att minnas gemensamma toaletter, gnissliga sängar, svintidiga morgnar och sena kvällar, aptråkigt administrativt arbete och hur det känns när varje fiber av min kropp skriker efter att få komma hem. Minnet är selektivt och i mitt fall filtrerat genom den romantiserande lob som nästan alltid får gräset att verka grönare på andra sidan även när jag rationellt vet att jag har världens bästa liv och är genuint lycklig. Men kanske är det så det ska vara. Även om jag gnällt i hälften av alla inlägg har de andra inläggen varit lyckliga och när allt kommer till kritan handlar det nog om hur jag vill minnas den här tiden: Som bortkastad eller som utvecklande och spännande…?
Då jag anser att ni är hjälter o hur ni lever så borde lönen 3 dubblas minst. Kämpa på o hoppas leaven blir grymt skön, ja har ju min hjälte redan här i säkert förvar.