Praktikaliteter…

Vissa dagar skiner solen och jag får göra saker som kan räknas in i den där pojkdrömmen. Att hamna i leran mitt i natten under ett litet ärende kan väl knappast räknas som en dröm, men väl ett äventyr. Att trött och hungrig vårda en lerig bil är väl inte heller någon dröm. Att däremot få en liten lektion i hur du hanterar en tung, och jag menar bokstavligen mycket tung, kulspruta är däremot ett solklart bidrag i drömklassen. Att efter ett tungt kettlebellpass upptäcka att jag faktiskt håller en hyfsad styrka i bänkpressen, den där övningen jag verkligen hatar, är också lite av en dröm. Att sedan få äta middag där det serveras efterrätt vore en skön avslutning på dagen. Nu slutar visserligen inte arbetet efter middagen utan då återstår fortfarande ett gäng timmar, men jag brukar ändå räkna dagen som över när jag passerat middagen. Och det betyder att jag är en dag närmare leaven. Denna sanslösa kedja av positiva och negativa upplevelser är också en beskrivning av kanske inte den typiska dagen, men ändå en representativ dag för hur missionslivet ser ut.

För övrigt vill jag korrigera ett tidigare inlägg där jag hävdade att de två mycket skäggiga männen som rakade av sig dessa efter en komplimang från en afghan, men det var bara hörsägen som inte alls visade sig stämma efter faktakoll. I själva verket var det order hemifrån som fick dessa tuffa jägare att raskt bege sig till handfatet. Det var efter rakningen en av dessa tuffa jägare fick en komplimang av en lokalanställd för sitt fina nyrakade ansikte. Jag kan inte annat än hålla med. Han är verkligen mycket tjusig med sitt rosiga slätrakade ansikte…