Afghan steel…

Den som tror att en utlandstjänst automatiskt förvandlar en halftafflig malaj till en superdeltaseal bör tänka om. Visst får du en viss utrustningsvana av att exempelvis ständigt bära pistol, men jag kan ju inte påstå att jag hunnit utveckla min skyttekunskap till spaghettiwesternnivå. En utvecklingspotential finns i att du har många erfarna soldater omkring dig som kan visa dig de där små tricken som underlättar livet, men i stort harvar livet på på ungefär samma sätt som det gör för dig där hemma. Är du tekniker hemma är du tekniker här. Är du jägarsoldat hemma är du jägar soldat här. Så där löper det på. Möjligtvis blir du rätt härdad av kontexten, i den bemärkelse att det finns människor som vill döda dig på högst otrevliga sätt, men det är svårt att sätta den eventuella nyvunna hårdheten i perspektiv förrän du kommer hem till Sverige och konfronteras med liknande situationer vilket troligtvis och förhoppningsvis aldrig kommer att ske. Som motvikt kommer alla dessa känslor av hemlängtan, saknad, kärlek och gemenskap som mjukar upp de hårda kanterna så summan är väl plus minus noll, skulle jag tro. Tuffare på vissa sätt, mjukare och känslomässigare på vissa. Jag har alltid räknat mig som hård, men jag är också klipsk nog att inse vilka som är hårdare och på vilket sätt de är hårdare. Då gäller det att vara smart nog att utnyttja blottorna. Å andra sidan är jag, som tidigare beskrivits, så sentimental att jag under årens lopp tjutit till allt från Mammutjägarna (en sådan bok bör för övrigt inte läsas av en åttaåring) till ET (döende rymdvarelser är liksom min svaga punkt). Och framför allt har jag grinat ögonen ur mig under alla dessa avsked den här mission har bjudit på (två, tre stycken på hemmaplan). Jag skrev ju tidigare om rädsla; att jag inte längre är rädd. Omtag på den. Självklart är jag rädd. Vissa situationer, som tur är hypotetiska sådana, skrämmer mig oerhört. Det är inte kul att tänka på att hamna i skarpa lägen, men vardagslivet skrämmer mig i alla fall inte. Alltid något…