Det finns en stund varje morgon då verkligheten bleknar bort och jag återigen befinner mig hemma i min stora, varma säng, och det är i det där drömlandet mellan sömn och vakenhet. De första yrvakna sekunderna skulle jag kunna svära på att jag är hemma innan insikten att jag har ännu en dag i paradiset att vänta slår till med full kraft i själ och hjärta. Ibland slår den så hårt att jag inte kommer upp ur sängen. Den gör inte alltid ont, insikten, men jag ser det som ett bevis på var jag har mitt hjärta och att hur bra borta än är så kommer hemma alltid att vara bäst. Hemma är i och för sig ett flexibelt begrepp mer kopplat till sällskap och situation än en geografi, och även om campen ibland känns som hemma kan den aldrig ersätta det jag har i Sverige just nu. Inte för mig. Det är väl i och för sig ett sundhetstecken kan jag tycka, för det hade varit vansinnigt tråkigt om det här uppfattades som hemmet och leavarna som korta semestrar.
Jag har nu passerat halvtid och därför är det inte bara nedräkning till leave som gäller utan även nedräkning till deadline. Det innebär att alla upplevelser nu måste maximeras, dokumenteras, registreras och memoreras så att jag har mina benchmarkvärden att ta till när vardagen återigen sätter ramarna för min tillvaro. Men det är skönt att veta att vi – för det är en teaminsats från tjejens och min sida – snart är på banan igen…
Åh, jag tycker också att hemma är där de som är nära och kära finns, inte alls geografi!
Kan någon förklara för mig varför det är så fult att sätta sin familj främst och inte vilja åka på insats? Vilket är värt mest familjen eller insatsen? För vem och vilka lever man? Insatsen, sina kollegor eller sin fru, man , sambo, barn? Det pågår en diskussion där anhöriga uttalar sig att det aldrig funnits någon som inte velat åka på insats eller att det aldrig har varit någon som tvingats att åka, vem har har spridit dessa lögner? Likadant med villkoren för utlandstjänst, pratade med två oberoende anhöriga i dag och ingen av dem visste vad som gäller, det verkar som om det från de anställda inom försvarsmakten sprids ut att man inte kan skickas ut på 1-1,5 år efter genomför insats, men detta gäller inte med de nya villkoren, enligt facket är det bara om det är planerat för semester under semesterperioden på sommaren som man inte kan skickas i väg igen, men efter det är det fritt fram för FM att skicka ut vem som helst igen. Så alla ni som är på FS22, kan bli beordrade att åka efter 4 veckor hemma i sommar. Har fått informationen av både facket och de som höll i informationen på anhörigdagarna, hur många vet detta?