Bildlikt talat…

Häromdagen noterade jag en förändring i min flickväns perspektiv på att jag är här och jobbar. Det var som om hon utan att säga det förstod att jag ibland gör saker som tjänsten kräver även om hon inte precis tycker att det är en bra idé. Det outtalade stödet, eller vad jag tolkar som ett stöd, betyder enormt mycket eftersom det gör att jag inte känner mig så usel när jag sträcker på mig och rör mig utanför hemmets murar, eller vad man nu ska kalla det här. Innan fantasifulla läsare får för sig att det rör sig om ljusskygga operationer i Jason Bournes anda vill jag säga att det rör sig om mitt vanliga jobb, bara att det ibland handlar om att lämna campen. Med betoning på ibland. Det är just de där små utflykterna hon vänder sig mot eftersom det är där riskerna primärt finns. Kalkylerade risker ska tilläggas, precis som allting annat i den militära världen… Det är lustigt det där med hur vi ser på camplivet. En del har inga som helst problem med att tillbringa hela missionen innanför murarna medan andra, som jag, klättrar på väggarna efter ett tag. Sedan är inte jag typen som anser att livet är som bäst när jag sover i min egen armhåla under en gran i minus trettio grader, men enstaka dagar och nätter har jag ingenting emot. Någonstans vill jag ju som bekant komma hem med en historia att berätta och bilder att visa för vänner, föräldrar och andra dumma nog att komma i närheten av mig när jag är på det humöret. För att inte tala om mina framtida barn. Jag diskuterade det med en mycket rutinerad kollega som sade att han idag ångrar att han inte tog fler bilder. Tidigare har han tänkt så mycket på säkerheten att han struntade i bilderna, men idag önskar han att han tagit fler bilder. Självklart finns det en säkerhetsaspekt i det där med bilder, fast samtidigt tycker jag att det handlar om att dokumentera vår historia. Vad vore Andra världskriget om det inte dokumenterats? Hur har skildringarna från Vietnam påverkat oss? Med bilder kan vi väcka uppmärksamhet, påverka människor långt utanför den faktiska konflikten, och det tycker jag är beundransvärt och behjärtansvärt. Nu är det väl i och för sig paradoxalt att en sådan texttung blogg som min talar fotografiernas lov, men jag gör mitt bästa för att då och då göra nedslag med min begränsade bildförmåga för att kanske en dag göra något mer av dem.