Efter så här lång tid tillsammans tror jag att ni och jag kan vara överens om att jag inte brukar skygga för svåra ämnen även när det gör ont att tala om dem, och det vore väl förbannat om jag skulle börja nu. De senaste dagarnas rubriker i dagstidningarna talar sitt tydliga språk och jag tänker inte mörka att det självklart kan kännas tungt. Vi har jobbat hårt, mycket hårt, och för landets utveckling tycker jag att det är trist att en sådan här händelse riskerar att förstöra för befolkningen. Men det är också med roten i den här händelsen jag känner att vi gör nytta. Överallt, inte bara i Afghanistan, finns det onda människor som tar varje chans att sprida död och förstörelse för egna syften. Allting i Afghanistan handlar nämligen inte om talibaner och ideologiska motsättningar utan precis som i Sverige, USA, Turkiet och Tanzania finns det kriminella som drivs av vinstintressen och makt för sakens skull. Det är tamejfan synd och skam att det ska vara på det viset. Nu är det visserligen lätt för mig att sitta här och döma när jag haft en fantastisk uppväxt i ett av världens mest stabila länder, men jag har svårt att se mig hänsynslöst exploatera mina egna landsmän; hålla dem i okunskap, rädsla och fattigdom, bara för att jag ska få utöva makt.
Jag antar att den stora frågan på allas läppar är: Har ni blivit rädda för afghanerna ni jobbar med? Det är en viktig fråga, men jag kan bara tala för mig själv och naturligtvis har allting påverkat även mig hur cool jag än tycker att jag är. Jag försöker i högre grad att vara uppmärksam på min omgivning, vilket tyvärr kan föda både misstro och hjärnspöken om jag inte håller rädslan och paranoian i skick. Det tycker jag i och för sig att jag lyckas ganska bra med. De andra också, skulle jag vilja säga. Som en kollega uttryckte det: ”Självklart finns det rötägg, men de var rötägg även innan allt hände.” Och så enkelt är det. Det här är ett land där det är svårt att förstå alla mekanismer och det i sig gör att du lättare dömer ut människorna som lever och agerar enligt dessa mekanismer, men du måste ta med i beräkningen att den stora massan här, även om de är muslimer, inte har vänt sig mot oss. Ett misstag är ett misstag, och självklart måste du ha rätten att demonstrera fredligt mot något du uppfattar som fel. Vi har samma rättighet i Sverige. Problemet är återigen den mediebild av arga, stenkastande, unga, skäggiga muslimer som får dominera löpen. Den skrämmer er, den skrämmer oss, och den gagnar inte någon annat än de antimuslimska strömningar som finns i världen. Innan det här inlägget hamnar på någon nationalistisk hemsida med sedvanliga nedsättande kommentarer vill jag poängtera att jag är en tämligen liberal och neutral människa som skiter i hur människor lever sina liv, och enligt vilken religion (själv är jag inte troende), så länge man inte åsamkar andra smärta, och dessutom ska rätt vara rätt. Det är ju trots allt inte religionen i sig som kastar sten och blir förbannad, det är människor och i många fall missledda människor som tar ut sin frustration på allt annat lidande de utsatts för…
Mycket bra skrivet!