En man, en myt, en legend…

Runt om i världen cirkulerar Chuck Norris-skämten, de som går ut på att han är världens hårdaste kille. Du kanske hört någon tidigare. Som: ”När Alexander Bell uppfann telefonen hade han tre missade samtal från Chuck Norris!” Det är bara det att Chucken kan slänga sig i väggen för här på campen har vi en man som får Norris at framstå som Moder Theresa. Inte nog med att han är i ruskigt bra form och har en vinnarskalle som om han fick fria händer skulle kunna vinna det här kriget på egen hand; han är också chef, inte rädd att ta plats, och har alltid tid och ett uppmuntrande ord. Som grädde på moset har han även alltid en anekdot nära till hands (i de flesta fall redan på väg ut ur munnen). Det borgar för surrealistiska orderbriefar, vill jag lova. Som häromdagen när vi samlats för att gå igenom verksamheten som vi gör titt som tätt. Enligt militär metodik avslutas alltid den här typen av möten med att högsta chefen eller cheferna i rummet kommer med synpunkter och kommentarer. Vanligtvis rör dessa det som precis gåtts igenom eller annan information som kan vara nyttig för deltagarna att känna till. Briefarna hålls också alltid på engelska eftersom vi är en multinationell stab. När detta unikum bland unika tar till orda, vilket alltid sker efter de inledande ”Just a few remarks…” brukar jag göra följande två saker: Det första är att kolla klockan för att ta tid (nio minuter och trettiotvå sekunder är nuvarande rekord för några små kommentarer (bara ett av många rekord denne gigant håller)), det andra är att spetsa öronen ordentligt. Ibland kommer den typ av livsvisdom som bara kan erhållas genom strapatser, en kombination av pannben och intelligens och en liten gnutta narcissism. Ibland kommer det boktips. Ibland kommer det kulturella observationer. Och ibland kommer… något helt annat. Den senaste kommentaren som gick till historien kopplades nämligen till ett test som visat att vi har ett mycket bra, jag tror till och med att ordet som användes var ”perfekt”, vatten. Den gode chefen inledde då till åhörarnas förtjusning, och förvåning, en anekdot om hur detta vatten sin perfektion till trots hade problem med att tvätta bort den ”lubricant” som han använde. Jag, som vän av både ord och ordning, höll på att bryta ihop över det mycket märkliga ordvalet (lubricant är engelska för glidmedel), inte minst när chefen fortsatte att till den förstummade församlingen ställa frågan: ”Eller vadå, är det bara min hud som är konstig…?” Som ni säkert förstått är detta ett inlägg som är skrivet i värme och all välmening, avsett att hylla en man jag beundrar för alla hans goda egenskaper. Det är en ära att få tjänstgöra med dig, överstelöjtnant.