Den där begynnande fixeringen vid Afghanistan som land fick sig en redig törn när jag såg ett avsnitt ur Bomb Patrol: Afghanistan, en dokumentärserie som följer ett amerikanskt EOD-team (de som röjer saker som sprängs). Jag har märkt att jag ibland börjar ta för givet att det finns folk därute som vill mig illa, och det är ju lite av en grundförutsättning i ett krig, annars vore det något helt annat. Men det blev så påtagligt när jag såg den där serien. I det avsnittet jag såg försökte teamet rensa en av de mest vägbombsdrabbade vägarna i landet. Runt omkring dem står människor och tittar på, och bara väntar på att det ska smälla ordentligt. De som rör sig därifrån gör det för att gå och detonera bomberna. Jag blev riktigt förbannad. Samma känsla fick jag för ett tag sedan när jag fick en liten förevisning om vägbomber. När du håller något i din hand som du vet att någon lagt ut för att spränga dig i luften, då blir du förbannad, rädd, arg och vill faktiskt, i alla fall i mitt fall, gå till attack mot den personen. Nu har inte jag blivit beskjuten i den här kontexten, och inte heller utsatt för någon vägbombsattack, men det känns ändå annorlunda och på något sätt mer provocerande med en vägbomb än vad jag tänker mig en klassisk eldstrid…
Helt orelaterat till dessa känslor tillbringade jag förmiddagen med att rengöra och vårda mina vapen. Vanligtvis är jag ingen stor fantast av den typen av sysslor, fast då och då kan det ändå vara skönt att göra något simpelt – och viktigt – under en trevlig konversation med kollegor. Dammet som ständigt yr i luften har en tendens att krypa in ungefär överallt vilket gör att vård kräver mer tid och fler tillfällen än vanligt, så jag som inte råkar vara ett proffs på den biten har ju alla möjligheter i världen att bli just det…
Kommentarer