Kötta, kötta, kötta…

Min rutinmässiga sovmorgon avbröts imorse av en otäck känsla av att jag försovit mig till ett möte. Jag störtade upp och begav mig till kontoret bara för att upptäcka att jag hade fel. Förmodligen berodde detta på att jag läste Harry Potter innan jag gick och lade mig, och därmed fick en skev världs- och tidsuppfattning. Vissa dagar är det hårt i missionen…

En annan hård upplevelse var gymmet. Den bokstavstrogne minns säkert hur jag satsade kvällarna på boxning i början av den här svängen. Det skiftade gradvis över i ett muskelbyggande i rent socialantropologiskt syfte som sedan tog över allt mer och blev till en mani. Nu känner jag mig svag och klen om jag inte talat till min kettlebell varje dag. Jag har insett att jag aldrig kommer att ha den där konditionen som bara vildmarksguider i norska fjäll- och fjordlandskap och afrikanska barfotajägare ståtar med. Nu kommer jag visserligen aldrig heller att ha den där styrkan som skånska smeder och ryska gruvarbetare besitter heller. Men det finns två skolor i hur du bäst bär upp din svintunga, otympliga utrustning och det ena är att satsa på ett arbetshjärta och ett par tioliterslungor som orkar med alla ansträngningar och det andra är att bygga muskler som gör att du inte upplever bärandet av nämnda utrustning som ansträngande. Hittills har jag försökt mig på en slags medelväg vilket inneburit att jag flämtat som en gris och ändå tyckt att det varit tungt så nu satsar jag på att bygga upp styrkan för att göra det lite lättare. Jag skulle bedöma att det är den enklaste vägen eftersom alla vet att kondition är mycket smärtsammare att bygga upp än styrka. Bieffekten av att träna styrka är dessutom att tjejen tittar beundrande på mig när jag flexar i badrumsspegeln och att muskelspelet i överarmarna låter mig slippa konflikter i krogmiljö. Nackdelen är att jag ser ut som ett allergichocksoffer när jag svettig, flåsande och högröd i ansiktet väl ger mig ut på ett löppass. Men vafan, jag kan inte få allt i världen…

Kvällen avslutades med en mycket mäktig grillkväll för kollegiet där jag åt episka mängder inte helt genomgrillat griskött, potatissallad och dubbla efterrätter. Detta för att fylla på glykogendepåerna i musklerna inför morgondagens byggarpass och inte alls ett utslag av labradorätandet som alltid präglat mig. Ibland måste vi umgås hela gruppen tillsammans i en form som inte involverar planering eller genomförande. En av de trista sidorna med missionen är faktiskt kollegor som roterar annorlunda än jag själv för farväl är aldrig roligt och den här upplevelsen kommer vi med stor sannolikhet aldrig att gå igenom tillsammans igen…