Vägen ut…

”Jag tycker att du ska komma hem nu!” Ordern är uppfattad och verkställd,  överste Flickvän. Jag är på väg just nu och snart ses vi . Som jag saknat dig. Jag vet att du då och då ifrågasätter mig. Att du tycker att jag glider bort. Det spelar ingen roll hur mycket jag försäkrar dig om att jag pratar tyst för att inte störa de andra som sover. Eller att jag inte ringt för att telefonlinorna varit nere. Att jag fortfarande älskar dig. För jag är inte hos dig. Snart är jag det. Snart kan jag berätta för dig det jag inte kunnat säga på telefon. Berätta om kamrater, dråpligheter, syner jag aldrig kommer att glömma. Jag kommer att visa dig bilder och filmer som visar den vardag som lämnar dig utanför. Mest av allt kommer jag att prata om oss. Om framtiden. Om livet. Redan nu vet vi att jag lämnar dig en gång till. Jag har en sista vända framför mig innan jag vinkar farväl till Mazar-e-Sharif. ”Goodbye, Mazar. It’s been swell!” Sedan har vi en hel sommar tillsammans. En sommar vi ska göra allt det där vi inte hunnit under hösten, vintern och våren. En sommar då intrycken av min tid i Afghanistan ska få sjunka in i själen och lägga sig till ro medan nya upplevelser kommer. Och då min kära, då ska du återigen vara centrumpunkten kring vilken min värld snurrar.