Hemma är där hjärtat bor…

Vackert väder, nya taktiska solglasögon som får mig både att se hård och nördig ut på samma gång och sushi – det är skönt att vara tillbaka! Varje gång jag varit borta inser jag att jag bor i världens vackraste och bästa stad. Ta bara vattnet till exempel. I Afghanistan är vatten en bristvara och här är vi omringade av det. Och det av en kvalitet som skulle kvalificera sig som Evian med afghanska mått mätt. Fisken är färsk och räkorna har inte samma konsistens som gummi. Och dessutom såg jag inte något tecken på vägbomber under hela dagen trots att jag vandrade längs kraftigt trafikerade stråk. Nej, fy fan vad glad jag blir över att det är här jag hör hemma. Baksidan av detta är naturligtvis att jag bli så in i helvete förbannad över alla jävla idioter som missbrukar systemet, beter sig illa på ett sätt som inte är nödvändigt i Sverige där vår överlevnad i nästan alla fall inte hänger på att bete oss som barbarer och går runt och är stöddiga. För att lugna den politiskt korrekte kan jag genast meddela att det inte kommer att sluta i något olämpligt för jag diskriminerar inte på det sättet: En idiot är en idiot var han eller hon än kommer ifrån. Sedan kan jag naturligtvis inte låta bli att reflektera över hur man om man nu skulle råka vara flykting från låt säga Afghanistan inte kan låta sig glädjas över vattentillgången, infrastrukturen och inte minst säkerheten utan istället väljer en annan väg, men det är en helt annan diskussion. Poängen med inlägget är att betona hur mycket jag älskar att vara hemma i min verklighet, även om det känns surrealistiskt att ha glömt bort sin kortkod (och portkod) efter att inte ha använt dem på så länge…

Det konstiga är att jag även har svängt om helt i missionsfrågan också. Jag tycker nämligen att det är roligt att göra mission. Det tog två månader innan proppen släppte, men nu ångrar jag ingenting. Fast det är ju lätt att säga när jag sitter här med bredband, en tårtbit och tjejen vid min sida. Men att göra mission har varit och är utvecklande på så många sätt. Jag kollade precis på det där ”112 – På liv och död” där en polis framställde ett bilsök där flera kollegor höll tillbaka några ligister som tidigare dömts för narkotikabrott och vapenbrott. Självklart kan det finnas en hotbild där, jag säger inget om det, men att höra henne berätta om hur man som polis många gånger möter situationer som skulle få andra att springa åt andra hållet klingade lite självbelåtet i mina öron. Grabbarna längst ute på linan, och tjejerna om vi kollar på andra nationer som har en mer blandad skara, möter ofta situationer som skulle få våra poliser att springa åt andra hållet. Inte alla, det finns många poliser som gjort mission i alla typer av befattningen, men miljön våra skyttesoldater verkar i, där vän och fiende inte kan skiljas åt; där vägbomber kan grävas ner på nolltid; där en vänligt inställd patrull kan sluta med en fem timmar lång eldstrid, är hård den också. Och det sjuka är att någonstans vänjer man sig och kanske till och med börja gilla det. Jag vet att jag gillar den bit av verksamheten jag är involverad i. Visst finns det sysslor jag också skyr som pesten, inte minst den där satans administrationen som tycks vara krigets livsnerv, men på det stora hela har jag roligt på jobbet och när allt kommer till kritan är väl det som är viktigast, eller hur?

Fast just nu tänker jag koppla av och bara vara mig själv igen. Gå i mina slitna jeans, i mina sneakers och dricka stora koppar kaffe som får pulsen att rusa medan jag lyssnar på polarnas historier om urspårade kvällar och smida planer om berg som ska bestigas och hav som ska betvingas. Och umgås med tjejen så fort jag får en chans. Vi pratar middagar, bio, promenader: rubbet. Det tog inte lång tid för telefonen att börja ringa, men jag har lagt ifrån mig den för att få smälta allt i lugn och ro. I höstas skrev jag att missionen på ett sätt har en isolerande effekt eftersom den kanaliserar känslor, tröttar ut dig och tvingar dig att fokusera. Så är det fortfarande. Jag orkar inte prata om jobbet just nu utan det är till och med en kraftansträngning att blogga. Jag vill bara glida ner i det där varma badet av bekvämlighet, vardag och avslappning…