Idag gör jag inte många knop, men det är väl det som är tanken med att vara hemma för avkoppling och återkoppling. Telefonen har jag lagt bort eftersom jag märkt att det är ett stressmoment. I Afghanistan har jag visserligen vant mig vid att bli uppringd av alla möjliga människor, för att inte tala om telefonbolaget som ringer med sin förbannade reklam ett par gånger per dygn, men eftersom de inte vill tala med mig specifikt kan jag lätt koppla bort det. Här vet jag ju att det är mig folk vill tala med och jag vet inte om jag är riktigt redo för det än. Istället fokuserar jag på att ta igen allt det där som hänt på internet sedan jag åkte förra gången, och det är mycket. Filmtrailrar, spelsläpp (jag säger bara Syndicate för er som växte upp i en annan tid…), bokdebutanter – hela nätet är fullt av kulturyttringar som jag inte visste att jag saknat. Om jag verkligen ville skulle jag nog kunna tillbringa hela leaven innanför hemmets väggar utan att ha tråkigt en enda gång, fast det är totalt orimligt eftersom jag har fikor, luncher, middagar och en och annan fest att skänka nöjet av min charmerande personlighet. Dagarna går verkligen fort nu, fast samtidigt är det inte samma skrämmande resa tillbaka som väntar vilket gör att jag på sätt och vis ser fram emot att få mina sista månader avklarade så jag på nytt kan vältra mig i allt det där vi i västvärlden tar för givet. Det är nästan som om jag inte riktigt vågar ge mig hän helt och hållet till avslappningen och möjligheterna eftersom krocken mot livet i Afghanistan kommer att bli större än nödvändigt. Därför försöker jag även träna varje dag på ungefär samma sätt som jag gör på campen: Med kettlebells. Kondition och styrka är färskvara och jag vill inte börja om från noll när jag återvänder. Bröllopsplaneringen som jag skulle ta itu med har jag inte kommit särskilt långt med heller. Det blir väl att göra ett internetbaserat ryck för att ta in offerter med mera. Så jobbigt är det inte, det är mest att jag prokrastinerar av gammal vana.
En sak som tar upp en stor del av processorkraften i skallen är vad jag gör när jag kommer hem. Jag trivs bra i Försvarsmakten, mycket bra, och stora äventyr väntar mig även om de kanske inte i första taget involverar ökenländer och hotbilder. Ändå kan jag inte låta bli att drömma mig bort i andra spår för faktum är att ekonomiskt sett svider det att gå tillbaka. Bensinpriset är skyhögt, morgnarna är svintidiga och det finns uppgifter och utmaningar som lockar utanför uniformens bistra verklighet. Att gå från skarp verksamhet till utveckling, övning och förberedelser känns också tuffare än vad jag trodde att det skulle göra. Det är som om du kört ett rally och snart ska åka ut till den stora parkeringen och träna på att köra i åttor. Jag trodde att jag såg fram emot det, men nu vet jag inte hur jag kommer att hantera det. Förmodligen bra, för det är så jag hanterar det mesta, men inombords… Hur känner jag egentligen? Nu är det ingen brådska för fortfarande återstår en hyfsat lång sväng i Afghanistan och därefter en lång semester så jag hinner säkert hitta vägen igen…
Se till att ha så många valmöjligheter som möjligt, när du väl är hemma sedan. Det som känns rätt idag, kan känns fel imorgon och inget är värre än känslan att inte kunna påverka sitt liv och sin situation. Och om det är något du kan förbereda så gör det. Och våga drömma utanför dina ramar, oftast kommer de bästa idéerna när man freakar ut i en tankebana och sen inser att det var en jäkligt bra idé. Och ta tag i de där drömmarna, innan tiden rinner ifrån eller man kanske hinner tröttna. Och som du säger, det är ingen bråska. När den där specifika möjligheten väl kommer så vet man i magen att det är rätt tåg att hoppa på. Oftast är det inte tid till beslut man behöver, utan tid för att motivera det man redan har bestämt sig för. Vad drömmer du om? Börja där och skit i förväntningar och borden, du kommer aldrig bli lycklig om du inte lever ditt liv, på ditt sätt.