Soldaten – ett lätt mål

I en debattartikel går soldaternas främsta förkämpe på det mediala slagfältet, Johanne Hildebrandt, till attack mot det svenska folkets syn på soldater och för en gångs skull är vi överens. Visserligen är det i princip en öppen dörr att sparka in för den som vill befästa sina kontakter med Försvarsmaktens anställda, men poängen finns ändå där så jag gör samma sak: Det är helt enkelt inte så uppskattat att vara soldat i Sverige. Det är faktiskt rätt otacksamt. Nu tillhör inte jag skaran som egentligen kräver att människor spontant ska applådera, dunka mig i ryggen och bjuda mig på öl när jag går ut även om det självklart vore trevligt. Allt jag vill är att vi som jobbar i det tysta får samma respekt som alla andra, nämligen den att man inte ständigt ifrågasätter yrkesvalet. Jag berättar gärna vad som driver mig, och jag frågar själv varför människor valt olika yrken när jag träffar nya personer, det är inga problem alls. Vad jag däremot inte gör som många andra gör är att, som Hildebrandt också är inne på, åberopa ett vagt grundat tolkningsföreträde som grundar sig på den plyschklädda verklighet vi råkar ha förmånen att leva i. Framför allt när det gäller insatsen i Afghanistan. För ska man vara krass är det med största sannolikhet rätten att använda våld som gör att vissa anser sig stå över soldaten moraliskt sett. Det perspektivet fungerar för den som aldrig kommer i närheten av ett våldsamt samhälle. Min bild av Afghanistan är formad av en mycket kort tid i en liten del av landet och de människor och uppgifter som kommit i min väg, men jag anser mig ändå faktiskt ha större rätt att uttala mig huruvida insatsen är lyckad eller inte, om det nu skulle gå att göra en sådan distinktion, än personen vars enda bild är tre, fyra artiklar och något tv-reportage på två minuter. Många av mina kollegor har dessutom varit där betydligt längre. Världen är ingen vacker plats där allting går att lösa med ord. Ord och bistånd. Inte ens med stora ord. Och definitivt inte genom att låta stora ord och stora summor gå hand i hand utan ett vapen att bevaka och om nödvändigt skydda dem. Ibland krävs våld, det bara är så. Som tur är handlar den största delen av både yrket hemma och insatsen i Afghanistan om allt annat än våld, men det instrumentet är nödvändigt att ha i verktygslådan för tro mig, våra motståndare skulle älska att ha att göra med en militärstyrka som inte kunde slå tillbaka. Det här tankesättet om instrumentell våldsanvändning som barbari extrapoleras sedan till en felaktig bild av soldatens disposition som yrkesman och människa. Det förutsätts att vi är dumma, våldsbenägna potentiella mördare som inte kan tänka självständigt och som bara vill ute i världen och leka krig för att ha något att skryta om. Så upplever jag varken mig själv, mina kollegor eller min vardag. I Sverige finns det nätverk vars främsta och enda mål är en demilitarisering av landet genom aktioner inom ramen för vad de anser vara civil olydnad. Istället för att attackera soldater som förtjänar samma respekt som en undersköterska, polis eller creative designer på en reklambyrå (okej, kanske inte den sistnämnda hittepåtiteln) skulle jag gärna se att de hjälpte till att röja minor i Afghanistan eller kanske tala Al Shabaab till rätta om nu vapen inte behövs. De kanske kunde förklara för fundamentalister varför det är en dum idé att stena kvinnor som blivit våldtagna och om inte det fungerade kanske förklara för kvinnorna hur de med civil olydnad ska bryta ett välbeväpnat, traditionstyngt patriarkat som dessutom finns i en geografiskt och infrastrukturellt otillgänglig terräng där ingen kan höra dem skrika. Idealism är bra, men det är lätt att vara idealist när du kan läsa, skriva, göra din röst hörd på nätet, skyddas av lagar och ingen riktar ett vapen mot dig. Tyvärr lever väl inte hela mänskligheten under de förutsättningarna. Och mitt i det här finns soldater. Alla är inte bra. Grymheter begås. Misstag görs. Men lika lite som du dömer sjuksköterskorna för att ett två stycken misstänks ha mördat tvåhundra patienter i Uruguay tycker jag att du ska döma svenska soldater för att de gör sitt jobb. Nu tänker jag lägga mig och hoppas att både huvudvärk och halsont ska gå över. Den där av bitterhet framkallade värken i hjärtat lär nog stanna där ett tag till…