Än slank han hit…

Fastän jag inte tycker att jag förändrats av missionen, förutom den uppenbara fysiska förvandlingen till atlet, har mitt perspektiv gjort det, eller kanske snarare vinklats om än förändrats. I början var det mer en känslomässig resa där jag försökte skildra hur missionen och dess inverkan och påverkan på mig också påverkade mina relationer. Det var också temat för den första akten. I den andra akten, när allting började flyta på bättre, gick fokus över på missionen som sådan: upplevelser, händelser, aktiviteter – saker blev konkreta. Kanske handlade det också om att jag vinklade om mitt eget perspektiv från att ha insett att de grundläggande behoven faktiskt uppfylldes till att handla mer om mitt eget självförverkligande i den främmande situation jag befann mig i. När nu den situationen börjar kännas hemtam är det inte otänkbart att perspektivet skiftar igen för den tredje akten. Men innan den gör det vill jag göra återkoppla till anledningen till att bloggen överhuvudtaget existerar: relationerna.

När polletten trillat ner och du kommit in i rutinerna så pass mycket att du kan lyfta blicken och fokusera den på horisonten är det lätt att bli fartblind. Det har nog i viss mån drabbat mig. Trots allt möjliggörs mitt äventyr av att jag har människor som ombesörjer den löpande marktjänsten. Tjejen fixar med lägenheten och hyran. Mamma ringer till tjejen och hör efter hur hon mår. Pappa har sett till att jag har en parkeringsplats och har dessutom även sett till att min bil har reparerats för att fungera när jag kommer hem. Det är så lätt att ta det för givet att jag ibland glömmer att reflektera över hur skönt det faktiskt är att ha det stödet. Till det kommer vänner som är otvungna, lätta att umgås med och en del av den grund som ger mig trygghet i livet. Idag lämnade jag tillbaka en cykel jag lånade av en vän för sisådär nio månader sedan. Vi lärde känna varandra när vi bodde i samma studentkorridor och våra vägar har sedan dess tagit vitt skilda vägar, men vi har lyckats hålla kontakten trots att vi kanske inte ses så ofta som vi skulle önska. Han lever ett lugnare, mer stabilt liv än jag med två underbara döttrar som för övrigt ritade teckningar till mig som jag ska ta med till Afghanistan. Det var när vi satt och pratade om Afghanistan och hur det är som jag på något sätt igen vaknade ur bubblan att ta missionslivet för givet. Det är ett annorlunda, spännande och ibland även absurt sätt att tillbringa ett halvår. För mig är det inte normalt att bära pistol större delen av dygnet och att titta var jag sätter fötterna när jag kliver ut ur bilen så att jag inte trampar på en vägbomb. Men det är min vardag nu. Då och då behöver jag se hur mitt liv hade kunnat se ut om jag gjort andra vägval och även om jag ibland kan komma på mig själv att önska att mitt liv påminde om hans är jag mycket glad och tacksam över att mitt liv blivit som det blivit. Jag lever på många sätt mitt drömliv. Det handlar inte om att jag tycker att mitt liv är bättre än någon annans, förutom kanske då många av afghanernas eftersom jag i alla fall slipper kämpa för min överlevnad, utan det är bara så att mitt liv passar mig väldigt bra…