Nu har jag gått in i det avskyvärda ”slotta upp dagarna för att hinna träffa folk”-skedet av leaven. Jag gillar verkligen inte att att behöva planera mitt umgänge; det är fullkomligt vedervärdigt att behöva reducera vänskap till timmar och minuter. Moroten är väl att i den illusion av hur livet kommer att te sig när jag väl är klar med missionen så har jag hur mycket tid som helst för hustrun, vännerna och familjen. I praktiken blir det väl som vanligt, men just nu behöver jag falla tillbaka på att allt kommer att vara annorlunda när jag kommer hem från Afghanistan. Sedan gäller det att inte investera för mycket tro och hopp i den illusionen för jag vill inte bli besviken. Det är för övrigt helt otroligt att en timme som kan kännas evighetslång under någon oengagerande PowerPoint-presentation så snabbt rullar förbi när jag nu inte har så många av dem kvar innan avfärd. Det måste bero på att jag inte ”lever i nuet” helt enkelt… Fast det gör jag ju, för jag längtar verkligen inte tillbaka. Jag tycker inte att det ska bli så jobbigt att åka tillbaka, men jag längtar inte heller. Det känns mer som ett konstaterande, att ”jaha, då var det dags igen”. Eftersom tjejen ska resa bort mitt i min frånvaro är det också med ett betydligt lättare samvete jag åker.
Det är en falsk vår i luften. Solen lurar dig att du inte behöver särskilt mycket kläder medan skuggan kräver sin tribut. Ändå gäller det att krama ur det sista av Sverige för den här gången. En vandring längs asfalterade gator långt från leran, fattigdomen och kampen, den eviga kampen, ger intrycken jag behöver för att balansera spänningen, synerna och rutinerna i missionslivet som annars hotar att ta över när det är det enda som existerar och livet därhemma börjar kännas som en dröm. Nu försöker jag ändå ha båda fötterna på jorden i det fallet och till min hjälp har jag en bestämd flickvän som definitivt ser till att jag inte glömmer bort…
Kommentarer