Det som lurar i mörkret…

Afghanistan är inte Irak och norra Afghanistan är inte södra Afghanistan. Svenska soldater har visserligen utkämpat hemska strider under årens lopp, men jag vill ändå hävda att vi ur ett helikopterperspektiv haft det rätt bra eller i alla fall mindre helvetiskt. Jag brukar referera till Sebastian Jungers War och kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig skulle ha deplojerat (eller deployerat som verkar vara mer på modet. Skitsamma, ett fint ord är det i alla fall) till ett sådant ställe som Korengaldalen. Och det i ett helt år. Jag är alldeles för egenkär och älskar mitt liv för mycket för att vilja kasta bort det i ett sådant sammanhang. Kanske är det också den inställningen som skiljer mig från den sanna soldaten som för länge sedan accepterat sitt öde, men å andra sidan är det kanske det som gör mig lämplig att utföra det jobb jag är satt att göra. Det är inte så att jag inte följer order utan jag gör det jag ska och börjar skiten regna från himlen får jag vackert finna mig i det, men jag tänker inte heller spänna på mig en bombväst och trycka på knappen om jag säger så. Nu irrar jag på avvägar; vad jag ville komma till är att vi alltså befinner oss i ett relativt säkert område, men med det sagt vill jag ändå poängtera att det faktiskt finns många människor där ute som inget hellre vill än att se oss döda. Det är inte riskfritt att göra det jobb som görs i våra provinser, absolut inte. Ändå, och det här kanske säger mer om mig än om något annat, är jag räddare när jag går genom vissa områden i Stockholm än när jag varit med på patruller. Räddare, inte rädd, utan räddare; det är alltså fråga om en gradering och inte ett stadium. Det kan vara den falska känslan av kontroll som kommer sig av att vi har vapen, tekniken och drivet. Det kan också vara den äkta känslan av kontroll på grund av samma faktorer. Det kan vara så att jag, hur vapenfixerat och stört det än låter, känner mig naken utan pistolen på min höft när jag passerar områden med, hur ska jag uttrycka det, känd kriminell historik. Fast den enklaste förklaringen är kanske anpassningen. I Afghanistan gäller det att ha ett särskilt förhållningssätt till kontexten, omgivningen och sig själv för att inte vandra för långt i tankarna. I Sverige förutsätter jag att jag är trygg och därför blir kontrasten större när jag hamnar i situationer där jag helt plötsligt inte har den känslan. Insikten slog mig när jag skulle förklara för min vän hur det var i Afghanistan och jag insåg att irrandet på småvägar under promenaden till honom hade varit ett mer nervös upplevelse än att gå först in i en by vi inte varit i tidigare. Som sagt, jag vet inte om det säger mer om mig och hur jag är beskaffad än om omvärlden, men tolka det gärna som att vi inte lever i ständig rädsla. Fast innan du som har en anhörig eller vän i Afghanistan pustar ut helt och hållet vill jag be dig ta mina ord med en nypa salt. Afghanistan har varit, är och kommer alltid att vara överraskningarnas land där vad som helst kan hända på en natt…

Tillägg: En minut efter att jag publicerat inlägget såg jag det här.