Charter Mazar-e-Sharif – All inclusive

Att skiljas är att dö en smula. Bara för att det är en klyscha behöver det inte vara falskt. Just nu dör jag lite, lite hela tiden. Det civila jaget som totalt tagit över de senaste veckorna löses upp mer och mer, hjärtat slår kolibrisnabbt och klumpen i mage och hals skickar ut smärtsamma hullingar. Varje cell skriker åt mig att stanna hemma; att fortsätta lata dagar i sängen och dricka äckliga lattar på trendiga hak infesterade av mediemänniskor som aldrig skulle sätta sin fot i en krigshärd men inte drar sig från att twittra åsikter om vårt jobb till höger och vänster. Jag försöker trycka tillbaka rösterna medan jag förbereder mig mentalt för vad som snart ska komma. Hur fantastiskt det än är att komma hem på leave finns en baksida och den baksidan är vetskapen om att underbart är kort. Där borta känns verkligheten så fjärran att du ibland tvivlar på att den finns. När du kommer hem förändras allt och jobbet, ja hela livet där blir till något främmande. Fyra mål mat om dagen, tvätteri, sol och sand – välkommen till charterresan du inte kan boka på nätet. Sedan är det dags igen. Fokus ska ställas om och inställningar och attityder skifta till att passa det jobb som ska utföras. Nu har jag som tur är inte lång tid kvar i Afghanistan. Ett par månaders intensivt arbete och sedan kommer regniga dagar i leran och heta ökennätter att vara en suddig dröm om ett steg jag aldrig trodde att jag skulle ta, en verklighet jag inte trodde fanns, en kraft jag inte trodde jag besatt. Fast idag är allt det där mycket långt borta…