Ghost in the shell…

”Det här är inte roligt!” Tjejen tittar på mig med glansiga ögon och jag känner hur tårarna väller upp även i mina. Än har ingen gråtit, men det är en tidsfråga. Illamåendet kämpar för att lämna magen och slå klorna i resten av kroppen. Mitt lugn är bara på ytan eftersom jag inte alls känner mig som den gladlynte man jag i vanliga fall är. Jag, som nästan alltid sover utmärkt förutom i de fall jag ligger på en stenhård NATO-säng med ömmande höfter i ett iskallt tält fullt av snarkande finska kollegor, har vridit och vänt på mig hela natten. Avskedets stund närmar sig och den där sista kramen, sista kyssen innan två månader ifrån varandra, den längsta tiden någonsin, tar sin början. Precis som de förra gångerna är det skitjobbigt. Visst, det är lättare än tidigare eftersom nästa återförening inte har missionens mörka moln hängande över sig, men lättare är en relativ bedömning. Jag tittar på väskan som jag aldrig orkade packa upp, vilket betyder att jag nu måste packa om den eftersom vissa saker ska stanna (vem behöver egentligen termoträningsbyxor under en afghansk sommar?) och andra ska packas ner (hur kan de inte ha gott grönt te någonstans?). Bara några minuter till framför nätet, sedan ska jag ta tag i det. Det gäller att passa på när snabbt surfande är lika tillgängligt som rent vatten utan bismak av klor. Samtidigt får jag inte missa tåget för det vore ju en katastrof… eller?