Det blev inga tårar imorse. Några enstaka i ögonvrån, men inte mer. Kanske var det för att jag hivade ut tjejen ur lägenheten snabbt som fan när jag såg vart det barkade hän… Nu saknar jag henne. Inte så där tröstlöst som första gången utan mer trött värkande. Jag skulle gärna vända om, men när resan väl börjat finns ingen återvändo. Och jag är snart inne i matchen igen…
Kommentarer