Tillbaka till Eden…

Då var jag tillbaka i i händelsernas centrum. Det är inte samma ställe som jag lämnade. Sist jag såg campen regnade det, ja till och med snöade. Nu var det minst 20 grader varmt och klarblå himmel. I övrigt var väl förändringarna minimala. Människorna var sig lika, campen hade varken blivit större eller fått trådlöst internet och middagen bestod av någon slags grisskuldra som knappt kunde hävda sig mot flygplansmaten. Inte alltför illa, med andra ord. Nu har jag visserligen knappt hunnit landa och kanske är det tröttheten som talar, men det känns ändå som om vetskapen att det är sista svängen nu, de sista månaderna, ger en viss medvind. Samtidigt är jag fruktansvärt utanför just nu, precis som du alltid är när du just har kommit. Ibland känns det som en helt annan mission och att jag inte har den blekaste om vad de pratar om. Namnen känns fjärran, det ”rätta” tänket likaså, men rutinen – jag har ju trots allt gjort det här hela två gånger förut – gör att jag vet att om ett par dagar är det jag som servar, smashar och vinner hela jäkla matchen…