Lägervakt…

När vardagen blir alltför rutinmässig och tråkig är det upplyftande att göra något jag vanligtvis inte gör. Idag hamnade lyckohjulet på vakttjänst. Jag har visserligen stått vakt både här och där, men jag har faktiskt inte gjort det på campen tidigare och det var därför med äkta glädje jag tog på mig uppgiften. Det blev ett jävla gäng timmar i värmen (30 grader i skuggan) och kinderna antog en rosenskimrande nyans alldeles under solglasögonen (som för övrigt får mig att se både hård och snygg ut på samma gång), men ovanför skägget. ”Fan vad solen tar här” för att citera Berra i Sällskapsresan. Jag måste ha svettats minst skurhink full idag också. Den som utvecklar vår utrustning får gärna komma ner ett par dagar framåt juni och knalla omkring i solen. Förmodligen skulle någon form av ventilationskanaler designas ögonaböj…

Fredag är helgdag i länder som präglas av islam, och jag har för första gången i missionsområdet fått nästan en hel dag att tänka på andra grejer än bara det vanliga jobbet. Långa stunder satt jag bara där och såg ut över staden och bergen. Mycket avkopplande. Som vakt har du en hel del kontakt med de lokalanställda och träffar även andra människor som kommer till campen i olika ärenden. Det mest spännande tycker jag ligger i gråskalan mellan kriget där ute och livet här inne och idag träffade jag många personer och pratade med fler lokalanställda än jag gjort under hela missionen hittills. Ibland behöver du påminna dig om livet utanför murarna också och vakttjänst kan ge dig den chansen. Sedan blir väl även det svintråkigt i längden, men just nu skulle jag inte ha något emot att ta vaktpass lite då och då.

Nu var det inte bara vaktandet som bröt vardagen. Jag blev även medaljerad. NATO-medaljen som den kallas lite vanvördigt (egentligen är det NATO:s Non-article 5-medalj), ungefär lika vanlig som en svensk femkrona skulle jag tro, sattes på bröstet som tack för att jag tjänstgjort i minst trettio dagar i insatsområdet. För att ingen av de lyckligt lottade skulle göra bort sig i denna ceremoniella djungel förövades det i femton minuter (läs: vi rättade till leden) och sedan tog översten till orda med pompa och ståt. Nu tillhör jag som ni vid det här laget redan vet den grupp som inte direkt får ståpäls av ceremonier, framför allt inte när det sker i samma lilla skara som jag normalt jobbar med under informella former och dessutom inte när kravet för att tjäna in den där medaljen inte var särskilt högt satt, men jag höll god min ändå. Jag sträckte fram handen, mötte överstens trygga blick och gjorde honnör med fjädrande arm och skarpa vinklar. Och hör och häpna, just i det lilla ögonblicket tyckte jag ändå att det var lite roligt och blev till och med en smula stolt. Jag funderar på om medaljen kommer att passa bra till min  

På det stora hela skulle jag vilja säga att det varit en bra dag, men naturligtvis sveper moln in förr eller senare även på den blåaste himmel. Jag har tidigare varit inne på Försvarsmaktens natur kontra min egen, och ett av särdragen som lyckligtvis inte präglar alla, långtifrån, men som ändå finns där och som jag inte gillar hos organisationen är fyrkantigheten. När jag stöter på problem angriper jag dem logiskt och metodiskt, men jag ger mig fortfarande friheten att lösa problemet på de mest kreativa sätt om det är vad som krävs. Inom Försvarsmakten finns en tendens att pissa in sitt revir och inte släppa tanken och ordet fria. Eftersom jag förespråkar förutsättningslösa diskussioner för att komma vidare ur en stagnation blir jag förbannad när försök att se belysa problem och hitta möjligheter ur nya vinklar möts av idiotiska kommentarer. Var gärna skeptisk, men låt personer redovisa sina tankar innan du angriper dem med dina argument. Jag blev faktiskt rätt sur på ett möte idag, när jag tog avstamp i en förvisso självklarhet men som jag ämnade använda som en språngbräda för grandiosa tankar. Nu fick jag aldrig chansen, men skitsamma kan jag tänka, då behåller jag mina tankar för mig själv och återanvänder dem i något annat läge…