Sådär, då sitter jag åter vid datorn efter två dagar på vift. Fastän det egentligen inte har hänt så mycket är det sättet som det ändå har hänt som är alldeles fantastiskt. Ett enkelt besök på en av afghanernas camper skedde nämligen via helikopter. Det är ingen lång tur, men för mig som aldrig tidigare fått följa med upp i luften på det sättet var det ren och skär magi. Att helt plötsligt lyfta vertikalt känns inte som den vanliga ”nu accelerar vi så att du trycks bak i stolsryggen innan nosen och lyfter och där har hela planet vräkt sig upp i luften”. Det är mer att du tar ett litet skutt och aldrig faller ner. Min flygrädsla gäller uppenbarligen inte helikoptrar heller trots att det krängde lite. Eftersom det var en tur och retur bedömer jag att jag varit i luften åtminstone en halvtimme idag. Det är i sanning en pojkdröm som förverkligats. I princip skulle jag kunna åka hem nu och ändå känna att jag förverkligade mig själv i Afghanistan.
Fast det tänker jag inte. För jag hade möten idag också. Möten som gjorde mig på gott humör. Jag har lärt känna många nya kollegor inom samma verksamhetsområde. Vissa gillar jag. Andra kommer jag inte att orka med i längden. Nu finns det som tur är ingen längd när missionen snart börjar lida mot sitt slut, åtminstone i sinnet. Men vad som verkligen gjorde mig på gott humör var att komma ut till en av de afghanska enheterna och märka att vi inte har någonting att lära dem. De har kommit ifatt oss, och det var ett stort och mäktigt ögonblick. Ett annat möte fick mig att inse att med humor och nyfikenhet kan man bryta många barriärer. Mötet såg till en början ut att bli ett i mängden av fruktlösa tidsförstörare, men när vi gled in på språkkunnighet förvandlades vårt samtal till en språklektion, och därefter gjorde vi verkligen ett genombrott tillsammans. Sådana små saker kan glädja mig mycket när tvivlen hopar sig på himlen.
Dagen tog inte slut där. Den gick bara över i kväll vilket betydde att jag fick ta del av en magisk konsert av de svenska fältartisterna. Det kommer säkerligen att dyka upp ett inlägg på den officiella bloggen så jag tänker inte gå in mer i detalj på den annat än att jag är stolt över vissa kollegor, full av beundran för vår CO och så in i helvete imponerad av den talang fältartisterna besitter. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag begåvats på något sätt, men tondövhet och två vänsterfötter är mitt genetiska arv och ingen vilja i världen kan rå på dessa defekter. Att kunna sjunga måste vara fantastiskt. Kanske var det den situation vi befinner oss i, kanske var det den ljumma, stjärnklara natt vi fick, men oavsett anledning var det i sanning en konsert jag alltid kommer att minnas. Inte minst den sista sången av turnéledaren Rolle. Jag har aldrig varit ett stort fan av Uno Svenningsson, men att höra I en annan del av världen” framföras av en av de bästa sångarna jag någonsin hört var gripande. ”Ta hand om varandra även efter missionen” sade Rolle och med den fältartistrutin han har kändes det som om han bar på sanningar vi andra kommer att få möta när vardagen gör sitt intrång i våra liv. Jag ville stanna kvar i ögonblicket för evigt samtidigt som jag längtade hem så mycket att det värkte i bröstet. Kanske nådde jag fram till det där nuet som jag funderat så mycket på…
Att få Guns n R och Rammstein med de arren var bara höjdare! Rolle är som klippt och skuren att sjunga Rammstein. Var é vargen – var ju också, förstås, en höjdare!
Jag visste inte om denna blogg men känner en enormt stor ödmjukhet för vad du har skrivit, du är hemma nu o jag hoppas att du har det bra. Kärlek sänder jag dig för dina vackra ord. Kram Rolle