Nu har nya Game of thrones-säsongen kickat igång och här sitter jag, långt ifrån alla möjligheter att se den. Tiden här har varit som ett behandlingshem för mitt internetmissbruk och jag tänker knappt på allt kul jag missar. Det är en försvarsmekanism som hindrar mig från att bli galen. Däremot har jag börjat planera den bok jag tänker skriva och ser fram emot att komma hem och ta itu med hästjobbet att sortera tankar, känslor, upplevelser och intryck. Jag antar att det även kommer att fungera som ett sätt att bearbeta allt så jag slipper otrevliga överraskningar senare. Än så länge har jag inga personliga upplevelser här som har påverkat mig djupare, men så är missionen inte slut heller. Konstigt nog finns det kanske en liten, liten risk att livet här på något sätt sipprat in genom sprickorna i min personlighet och samlats till en liten pöl av ovanor som inte fungerar i den vanliga världen. Som vanan att spraya klor på toalettringen och kasta ner en pappersbit som ett kvitto på att jag desinficerat muggen. Det är inte ett normalt beteende egentligen. Eller att hastigt slita upp pistolen ur hölstret då och då för att hålla tekniken vid liv. Jag bär ju inte ens pistol hemma. Eller tendensen att vinka och hälsa på allt och alla, gärna på arabiska, dari och engelska. Frågan är om de här småsakerna kommer att uppfattas som ett charmigt inslag av min blivande hustru eller om hon kommer att lägga det till listan av saker hon ogillar, som till exempel att jag inte kan kasta papper utan måste spara vartenda kvitto eller informationsblad.
Igår vägde jag mig med utrustningen på. Drygt tresiffrigt blev det. Nästan trettio kilo är tanken att jag ska bära på i värmen, som alla ändå försäkrar mig om bara nått halvvägs. Det kommer alltså att bli ännu svettigare (fysiskt omöjligt eftersom jag redan svettas ur varenda por). Med ryggsäck, lätt packad med det nödvändigaste (ja, systemkamera är nödvändigt) fick jag lägga på femton kilo till. Motståndaren bär inte kroppsskydd och går klädd som han vill. Casual fighting day typ. Och han sannerligen ingen systemkamera för den delen heller. Uppenbarligen skiljer sig västvärldens bild av vad som är nödvändigt i krig från afghanernas. För er som inte varit i det militära skulle man kunna likna det vid filmen Avatar. Jag vill inte sträcka mig så långt som att säga att den mytbild om den ädle vilden som lever i harmoni med naturen som filmen porträtterar går att tillskriva även afghanerna, men den illustrerar ändå skillnaden mellan oss rätt bra. Sedan är jag naturligtvis tacksam över att jag har mycket bättre skydd och bättre utrustning, men ett par timmar i solen får mig ändå alltid att svära över skillnaden. Nästa krig är det jag som knallar omkring i vida kläder med en puffra i handen, ett par magasin i fickan och sandaler på fötterna…
Under vilken flagga kan man undra då..:)