Kom hem…

”Kan inte du komma hem nu?” Tjejen börjar tröttna på min frånvaro trots att det inte alls var länge sedan jag var på leave och det, även om det känns som en evighet, inte är så långt kvar av den här missionen. Mina tafatta försök att peppa henne (”Nej, men snart är jag hemma”, ”Nu får du tänka positivt” och ”Du ska ju snart resa och när du kommer hem är det nästan ingenting kvar”) klingar faktiskt lite ihåligt även i mina öron. Efter att ha varit här ett tag nu kan det vara svårt att hålla motivationen uppe. Inte motivationen för att arbeta, utan motivationen för saken. The great cause. När den där initiala fasen då du ska sätta dig in i både arbetet och läget i vårt område är avklarad, du har tagit dig igenom den produktiva fasen då bitarna faller på plats och kommit in i den mer avslappnade, distanserade fasen när du bevittnat både orsak och verkan blir det lätt att du faller in i någon slags galghumor. Allt som oftast rycker vi på axlarna och säger ”Nåja, 2014 har vi alla fall vunnit” med en ironisk blinkning till det stora, mytomspunna tillbakadragandet. I mitt fall får jag då peppa mig med att faktiskt se förändringen, se de bitar som fungerar bra. Det ger en knuff framåt som triggar igång mig innan nästa motgång kommer med hopplösheten i släptåg. Samtidigt är det nu jag börjar utveckla storslagna tänkandet. Hur ska ett land skötas? Hur vinner man en befolkning? Vilka är framgångsfaktorerna i ett krig? Jag är inte säker på att jag hinner eller ens får möjlighet att omsätta mina teorier i praktiken, men jag tar ju med mig den här insikten, den här erfarenheten och det kanske gör mig till en bättre medborgare i samhället hemma…