Mikrosamhället…

Igår beslutade kollegiet gemensamt att se filmen Apocalypto, regisserad av Mel Gibson. Förutom att det var en mycket underhållande film för oss som gillar att se krigföring i djungelmiljö, och som verkligen stärkte myten om den ädle vilden i harmoni med naturen, fick den mig att reflektera över vårt eget mikrosamhälle vi har skapat. Mikro i det här fallet kanske är något missvisande, i alla fall om du råkar vara antropolog och alltid hänger upp dig på detaljer, men skitsamma, jag kör ändå. Vi lever alltså i ett mikrosamhälle som förutom att det sker ett visst in- och utflöde av människor ändå är relativt konstant under ett halvår. Inom detta samhälle grupperar vi oss efter funktioner och arbetsuppgifter. Inom grupperna finns det ännu mindre grupper, formade av intressen och personligheter. Generellt är konfliktnivån ganska låg eftersom vi alla sitter i samma båt och det är en nödvändighet att vi inte slåss om årorna. Jag tycker att det här mikrosamhället är ett helt okej ställe att befinna sig i under en kortare tid, men jag hade nog aldrig pallat det i längden. Självklart finns det folk jag tycker är idioter som aldrig borde fått sätta sin fot här, och jag skulle inte bli förvånad om det finns andra som tycker så om mig, men på det stora hela är jag ändå förvånad över hur bra det fungerar. En begränsad tid, som sagt. Jag ser fram emot att komma hem och återigen få det stora utbytet av mänsklig kontakt. Även om min umgängeskrets, alltså den jag verkligen umgås frekvent med, förvånansvärt nog är mindre i Sverige än här gör åsynen av nya ansikten, nya rörelsemönster (otroligt viktigt för mig) och nya konstellationer att jag laddar batterierna. Under en anställningsintervju för ett jobb för ett par år sedan var jag tvungen att göra ett personlighetstest vilket inte hade någon koppling till tjänsten utan var ett koncernbeslut för att dränera företaget på pengar i onödan. Förutom att psykologen försökte mjölka fram obefintliga skelett i garderoben visade testet att jag är en lagspelare, informell ledare och trivs bäst i sociala miljöer. Nu anser ju jag att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand också, men så här i efterhand kan jag ändå förstå domen. Social kontakt i någon form, eller i alla fall möjligheten till denna i obegränsad och varierande form, är viktigt för mig, och här får jag om inte behovet av variation så åtminstone den sociala biten tillfredsställd i tillräcklig mån för att det inte ska göra ont i hjärtat att vakna på morgonen. Tvärtom så kan en trivsam lunch i solen (kort lunch för mig eftersom det var just i solen) vara precis den lilla boost som förvandlar en dag full av rutinsysslor till en social och behaglig dag…