Oenighet i leden…

Vilken väg skall Afghanistan vandra för att skapa en långvarig fred och hur ska vi bidra till den? Jag har definitivt mina åsikter klara för mig. Det har andra också. Inte nödvändigtvis i samma spår heller. Bäddat för diskussioner med andra ord. För den som inte varit här kan det vara svårt att förstå både vilka möjligheter vi har och vilka begränsningar som råder. Ibland känns det som om jag står på den enda stabila plätten i hela landet och vart jag än går finns det fallgropar, faror och fiender. Då gäller det att gå tillbaka till grundfrågorna: Vilket mandat har vi? Vad är bäst för landet? Och vad kan vara genomförbart? Vissa dagar biter vi i det sura äpplet och allting känns hopplöst. Andra dagar har vi tur och pusslet lägger sig självt. Många dagar famlar jag i blindo. Fast samtidigt ångrar jag ingenting. Det är lätt att falla i fällan att börja ifrågasätta sitt eget bidrag; att undra om man skulle fattat ett annat beslut, gjort något annat för afghanerna. Men vad tjänar det till? Begränsningarna är vad de är och mycket ligger utanför din egen kontroll vilket gör att du bara slösar tid och energi på att ångra något. Då är det bättre att vara stolt över det du verkligen genomfört och hoppas att det hade en effekt i det långa loppet. Så resonerar i alla fall jag. Hade jag haft fria händer i mitt eget spår hade jag åstadkommit så mycket mer, det tvivlar jag inte en sekund på.  Nu är det inte en ensam man allting står och faller på och hade jag tagit ut svängarna hade systemet fallit. Kanske inte för oss svenskar (och finnar) som ändå har en förmåga att anpassa oss och göra det bästa av situationen, men för de nationer där rutiner är heliga vare sig de fyller ett syfte eller inte hade det blivit ohanterligt, och Sverige är trots allt inte den stora motorn i kampen om Afghanistan. Sedan blir jag själv frustrerad många gånger. Varför kan vi inte göra på det enkla, fungerande sättet? Varför måste allting göras mycket krångligare än det behöver? Vid de tillfällena darrar den mentala kompassnålen ordentligt innan den sakta hittar norr igen…