Jag hoppades och trodde att jag aldrig skulle komma till den här punkten, men nu står jag här och funderar på att lägga ner bloggen. Den kostar mig alldeles för mycket just nu och jag vet inte om det är värt priset. När jag började blogga tänkte jag att det skulle bli en slags dagbok, ett sätt att ventilera hela processen och dokumentera den. Ordet skulle vara fritt och jag skulle inte självcensurera någonting. Fast nu får jag betala för det. Tecknen jag skriver på skärmen blir till något annat en värld bort. Något som hotar att förstöra framtiden jag ser framför mig. Människor blir ledsna och upprörda, och det var aldrig mitt syfte. Förmodligen var jag naiv som trodde att jag kunde dansa på eggen utan att skada mig. Mig och andra. Bloggen har blivit viktigare för mig än jag kunde ana. Den har kostat mig många timmar och mycken möda och under den tiden har jag kommit att inte bara älska mediet utan även hittat tillbaka till min ursprungliga kärlek till skrivandet. Samtidigt har jag förts hit till vägs ände och står nu med ena foten utanför stupet. Antingen fortsätter jag blogga, fortsätter riskera att mina ord feltolkas och de små vingslagen här blir till en orkan hemma, men håller fast vid de principer jag valde att skriva efter. Eller så slutar jag här, stänger fönstret till mitt hjärta och vårdar elden där inne i privatlivets tempel. Som ni förstår är jag och den tjej ni fått lära känna endast ur min synvinkel inte överens om allting i livet. Det har också varit utgångspunkten för bloggen; att visa svårigheterna och hur vi kämpar oss igenom dem. För det mesta hittar vi en lösning på problemen, men över korta telefonsamtal är det svårt att jobba tillsammans och då verkar bloggen stjälpa mer än att hjälpa, vilket går tvärtemot ursprungstanken. Några meningar i ett inlägg som jag tvekade att skriva eftersom jag visste att de kunde misstolkas men ändå valde att uttrycka i det fria ordets ande blev det som uppmärksammades bland hundratals andra inlägg och tusentals andra meningar. Hon vill säkert inte att jag ska sluta blogga, det är inte det jag säger. Men det är ju och har varit min blogg hela tiden. Inte hennes sida. Inte hennes känslor. Inte hennes upplevelser. Visst har jag försökt få henne att skriva inlägg utan att lyckas, men I skuggan av Hindu Kush är och förblir min skapelse. Och det är jag som väljer när festen är slut. Dessutom är det inte bara hennes reaktioner jag tänker på. Någonstans längs vägen undrar jag om jag inte började skriva för er istället för mig, och redan där begick jag i så fall det första kardinalfelet. Varje dag försöker jag hitta en ny och intressant vinkel utan att beröra vad jag sysslar med. Det frestar på ganska mycket. Som jag försökt förmedla är kriget, hur nära det än kan vara ibland, för det mesta en långsam, tråkig process där tjusningen ligger i möten, gemenskap och kontraster. Att beskriva detta i 335 inlägg som jag numera är uppe har tröttat ut mig. En annan bidragande orsak är att det sliter på mig att ändå försöka vara så öppen och ärlig jag kan. Hur någon kan vilja ha sitt privatliv granskat under lupp vareviga dag är en gåta. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Kanske borde jag bara ta en paus. Skriva igen när lusten kommer tillbaka. När problemen är lösta. Fast jag är inne på sista varvet. Målsnöret skymtar där framme och det vore fan om jag inte kunde bita ihop. Så vi kanske hörs senare ikväll, om en vecka eller i en obestämbar framtid. Hur jag än väljer att göra vill jag ändå tacka för att ni varit med mig så här långt. Ni har varit en fantastisk publik.
Omega…?
Publicerat i Uncategorized
Hej
Tråkigt att du känner som du gör men du har min fulla respekt. Blev tipsad om din blogg av sonen som är en av dina kollegor.
Läser den flera gånger om dagen och det är lika intressant varje gång så jag är alla fall en som kommer sakna dig om du väljer att sluta……………
Hej
Jag är en av alla mammor som har en son någonstans i närheten där du befinner dig. Din blogg är en mycket stor hjälp att förstå hur det är att vara där nere. Man kommer ett uns närmare den verklighet jag förstår att min son lever i just nu. Snälla……skriv mer 🙂
Styrkekramar
PS Du har bra flyt i dina texter
Snälla sluta inte blogga, även jag besöker din blogg flera gånger dagligen då jag har killen nere på fs22 och att varje dag få en uppdatering här är guld värt! Jag hoppas verkligen att du hittar tillbaka till skrivandet och löser alla problemen!
Hej även jag vill skicka ett uppmuntrande ord. Jag har min älskade make där nere där du just nu är och väntar hem honom snart på leave. Genom din blogg har jag kunnat blicka in i hans verklighet vilket har varit ovärderligt. Du har varit naken med dina känslor och det kräver stort mod.
Det är svårt för oss som är hemma att greppa allt som händer med er och ibland hugger längtan tag i en så man nästan förgås. Samtidigt är jag oerhört tacksam för denna mission fr mitt perspektiv.
Hur knäppt det än kan låta.
Samla kraft! Ladda om!
Vi har full respekt för din reaktion, men vi kommer sakna dina dagliga texter under tiden du gör alt+ctrl+delite. Vi har som de flesta varit dåliga på att kommentera. Däremot har vi varit flitiga läsare för att få en förståelse för ert svåra uppdrag – som ni får utföra, samtidigt som ni saknar de som saknar er.
Vi kommer vänta tålmodigt, men hoppas det det inte blir långvarigt.
Oavsett hur du beslutar är vi glada för all verklighetsnära rapportering du gett oss.
Jag kommer, precis som alla andra, att sakna bloggen om den läggs ner. Den ger mig ett litet fönster in i er värld och hjälper ofta att förklara situationer och tänk från ’er’ sida. Trots detta tar även de mest luttrade bloggare pauser och du har all rätt att känna efter och besluta hur du ska göra. Härligt att du återfått känslan för skrivandet men tråkigt att det påverkar ditt förhållande negativt. Håller tummarna för att allt blir bra för er och att tiden går fort tills ni är hemma igen!
Hej
Tack för en mycket bra blogg. Jag har uppskattat den mycket. Jag läser den flera gånger i veckan. Jag tycker att du skriver otroligt bra. Jag ser fram emot fler inlägg. Men Jag tycker att du ska följa dina känslor och göra det för din skull och inte för vår. Så ta en paus eller sluta, det som passar dig bäst. // l
Tråkigt det du skriver men jag vill iaf säga att jag har uppskattat allt du skrivit, oavsett vad det handlat om. Det har varit en intressant synvinkel in i din ”vardag”. Tycker det känns tråkigt om du skulle sluta skriva och jag skulle sluta läsa helt… Tack iallafall för alla inspirerande inlägg! 🙂
Åh vad jag kommer att sakna din blogg om du slutar skriva. Du är verkligen ett fönster mot en verklighet som känns väldigt främmande och långt bort för oss som väntar hemma.
Hej du Skuggan och blivande hustrun! Bloggen har kommit att bli lite av mitt ljus i tillvaron. Jag har själv min älskade hustru på mission i FS22 och våra liv och vardagar är så fullständigt olika. Bloggen hjälper mig att blicka in i en värld jag har svårt att greppa. Den hjälper också till för att skåda de svårigheter det är i relationer mellan de par som utsätts för det här med att den ena parten befinner sig på en mission.
Samtidigt förstår jag din tilltänkta. Det handlar om intigritet, respekt och att vårda kärleken till varandra. Ena delen av mig hoppas att du fortsätter att skriva missionen ut, efetrsom den betyder så mycket för mig och andra här hemma, den andra delen av mig hoppas att du lägger av och skänker den delen och den tiden till din tilltänkta. Jag hyser all respekt för ett sådan val och all respekt för din tilltänkta.
Vi är alla så olika i hur vi klarar av olika saker i livet och hur öppna vi vill vara med det. Det måste man acceptera.
Sköt om dig Skuggan och förlika dig med ditt kommande beslut.
Och du, den tilltänkta. All respekt för dig, för det är du värd. Snart är Skuggan hemma hos dig, där han ska vara.
Hälsningar
Franke
Håller med tidigare kommentarer, det är verkligen guld värt att kunna läsa din blogg, ofta flera ggr om dagen!
Känns oerhört tråkigt att du känner att du vill sluta skriva… Och även som en stor förlust för oss anhöriga som kan gå in på din blogg å få en liten uppdatering även då man inte kan prata med sin soldat…
Jag har min älskade prins där nere med dig och det har varit jätte härligt att kunna följa även din resa genom detta! Både innan ni åkte och nu när ni e där…
Men självklart förstår ja att dina nära å kära är det som är viktigast! Vill bara att du ska veta att bloggen varit väldigt uppskattad…
Som tidigare inlägg kan jag bara säga att jag läst allt du skrivit och det har varit till stor hjälp under tiden pojkvännen var iväg! Men jag kan förstå problematiken du beskriver. Du ska bara skriva för att du vill, det är det som gör att vi vill läsa! Om det då blir en gång om dagen, en gång i veckan spelar ingen roll, Du ska skriva när du vill och har något du vill berätta om. Vi har blivit bortskämda, du har varit flitig med uppdateringarna!
Oavsett utgång,
tack för allt!
Hur du gör bestämmer du själv. Är själv påväg mot Affe och har läst din blogg sen dag ett. Tycker den är superbra och hur du än väljer att göra så vill jag bara tacka oerhört mycket för en oerhört välskriven och fantastisk blogg. Sambon har också läst och det har hjälpt vårat arbete också så åter igen tack så mycket hur du än väljer att fortsätta. Hoppas allt blir bra!