Sveriges finaste…?

Efter att ha kämpat en hel dag i solen tillsammans med jägarsoldaterna är jag beredd att sätta dem i en guldstol och bära dem på mina axlar resten av livet. Åtminstone bildligt talat. Jag skulle ju aldrig palla att bära biffarna särskilt långt. Men vad de gör som är så otroligt är att de tuffar på. Medan jag tror att jag ska smälta bort och funderar på hur nära i tiden organkollapsen befinner sig går de med raka ryggar och raska steg över dödens fält (leråkrar som håller kvar fötterna med vilje för att du inte ska kunna ta dig därifrån), bestiger dödens berg (Höjder. Sand. Punkt.) och släpar på dödens last (vår jävla stridsutrustning kommer snart att kräva en tung transportpluton för att kunna användas i terrängen). Visste jag inte bättre skulle jag tro att jag hamnat på Mulåsnornas planet. Som en soldat sade idag: ”Om det här hade varit en bana i Call of Duty, hade du spelat den då?” Nej! För helvete, att gå och gå och gå medan du tappar litervis med vätska, i alla fall jag med mina svettningar, är tamejfan inte en bra grund för ett tv-spel. Jag skulle, och jag kanske också gör det, vilja filma en sådan här promenad och visa för alla smala tonåringar med sluttande axlar som bestämt knallar in på Rekryteringsmyndigheten och vill bli jägare efter att ha sett Black Hawk Down och The Unit. Jag klandrar dem inte, tvärtom. Någonstans har jag väl själv närt sådana drömmar. Det är bara det att en insats tillsammans med dem i Afghanistan fått mig att närma mig verkligheten och i verkligheten leker inte de på min bakgård…