Jag ber om ursäkt för det något slöa bloggandet, men värmen, arbetsuppgifterna och abstinensframkallade delirium jag befunnit mig i efter sockerkickarna som funnits i överflöd har slagit av på bloggtakten. Dessutom är tjejen på sin resa och jag saknar henne svinmycket, men mer relationsrelaterade insikter än så kan jag inte bjuda på förrän hon är tillbaka och leverar one-liners som ”Nu får du faktiskt ta och komma hem!”. I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ibland ringt mer på rutin än av vilja även om det alltid (läs: när vi inte grälat) varit härligt att höra hennes röst när jag väl fått tag på henne, men nu märker jag det där hon ständigt poängterar: Jag ska inte ta henne för givet. Små rutiner, vars ursprung och innehåll ibland ifrågasätts, visar sig vara oumbärliga när de väl bryts. Men jag biter ihop. Varje lycklig dag för henne där hon inte behöver oroa sig för mig (att jag äter ihjäl mig torde vara den största faran) är en dag närmare det stora, och numera inte längre abstrakta, slutmålet: rotation nord.
Risken för vådaskott och olyckor är statistiskt sett störst när du först kommer ner och är ivrig och oerfaren, och i slutet när du känner dig så bekväm att du börjar ta genvägar. Jag är inte särskilt erfaren, men bekväm och även om jag inte slarvar känner jag att den där känslan innan leaven, då hjärtat börjar spekulera i vad som händer sedan helt på egen hand, lurar i vassen fast tusen gånger starkare än vad en tvåveckors hem-och-vända-i-dörren någonsin kan frambringa. Samtalen bland kollegorna är inte längre så fokuserade på vad som ska hända när du landar in för leaven utan hur hösten ser ut, framtidsplaner, barn, studier – de där stora sakerna du ofta skjuter ifrån dig bara för att de blir för jobbiga att tänka på när du vet att du måste leva här och nu både för din och för andras skull. Fortfarande är det en del som har svårt att komma dit, som fastnat i den ömsom enkla, ömsom svåra vardagen här. De kanske kämpar med att ringa hem eftersom det fortfarande kostar på för mycket. De kanske aldrig riktigt kommit in i matchen men vägrar ge upp. Eller så kanske vardagen hemma och tankarna på ett liv som alla andras skrämmer för mycket. Jag kan bara tala för mig och även om jag står fast vid att jag säkerligen kommer att tänka på hur det skulle vara att åka på insats igen, vilket inte ska läsas som att jag tänker åka på insats igen (okej, älskling?), så har jag gradvis förflyttats från det där ”missionen är centrum av universum” till ”fan vad skönt det ska bli att åka hem”…
Kommentarer