Allting blir vardag efter ett tag. Även de största av äventyr, och det här var inte särskilt stort till att börja med. Jag klagar inte för det är fortfarande rätt trivsamt även om vissa av dagens moment känns rätt monotona när de upprepas för femtionde gången, men jag hade inte haft något emot att bryta rutinerna. Rastlöshet är ett av mina karaktärsdrag och inte nödvändigtvis ett positivt sådant. En av konsekvenserna av att ha en vardag som den jag har just nu är att livet hemma är det som ter sig exotiskt och spännande. Framför mig spelas scenario efter scenario upp, och det ena är häftigare än det andra. Fast nu är i och för sig en fika i stan otroligt häftig så jag antar att perspektivet återigen skevat ur.
Med ny miljö kommer nya idéer och nya erfarenheter, och tyvärr verkar många av dessa konvergera när det gäller Afghanistans framtid. Och då är vår region ändå lugn och städad jämfört med de riktiga problemområdena. Jag har haft chansen att diskutera med erfarna gubbar från ett stort land i väst, alltså väster om Sverige, och de verkar precis lika håglösa som jag. Okej, nu känner jag mig ganska trött och det har alltid en inverkan på hur jag betraktar Afghanistan, men ibland känns det inte som om vi kämpar mot en fiende. Vi kämpar mot metoder och idéer, och det är alltid en kamp som är mycket svårare än att ha en klar och tydlig motståndare. Framför allt när i alla fall mina metoder och idéer börjar ta slut…
Kommentarer