Kan en händelselös vecka också vara en otroligt händelserik vecka? I paradoxernas Afghanistan är det möjligt. Den senaste perioden har varit hektisk i den bemärkelsen att jag knappt varit på campen överhuvudtaget. Omväxling förnöjer och det har varit en omskakande upplevelse att få stifta närmare bekantskap med den afghanska landsbygden och afghanerna även om det också lämnat en besk eftersmak. Från att få ha prövat riktigt jägarliv till en vardag som varit den mest sysslolösa sedan jag först satte foten i landet. Och helt ärligt vet jag inte vad som varit jobbigast. Självklart är det ingen drömsituation att knalla runt tungt lastad med halva trycket på ett stort, öppet köttsår i ett par dagar, men att slå ihjäl tid på en yta av kanske femtio gånger femtio meter utan tillgång till internet och telefon är inte heller en lätt match även om svårigheten inte är så mycket fysisk som mental. Först är du stressad, sedan går du ner i varv och njuter och till sist klättrar du på väggarna – detta är soldatens vardag. Lägg på att du sover i illaluktande tält, äter frystorkad mat, saknar dusch och förrättar ditt tarv i en bajamaja som står i värmen, och som en bonus stjäl detta nästan allt ditt traktamente, och du förstår kanske att det inte är så roligt som det låter i längden. Det ständiga postandet (vaktandet) mitt i natten, tidiga morgnar och mitt på dagen är roligt ett eller två pass, men inte dag ut och dag in. Och väntan. Väntan, väntan, väntan. Den som påstår att vi åker hit för att leka krig är hjärtligt välkommen att testa det här livet och se vilket krig vi utkämpar…
Fast konstigt nog har det ändå varit skitkul mitt i misären. Att få prata om allt och inget med kollegor, höra om deras framtidstankar och tillsammans gnällt över både vardag och situationen i Afghanistan har helt enkelt varit en rätt skön upplevelse även om jag är glad att jag nu fått äta riktig mat och tagit en riktig dusch. Bland de nya vetskaperna jag tillskansat mig är att soldater och poliser i Afghanistan nyttjar hasch i berusningssyfte för att döva smärtan när deras befäl slår dem med käppar. True story. Även om jag till del kan förstå dem, och funderar på att eventuellt införa samma system i Sverige, bidrar det inte till att stärka förtroendet för rättsväsendet och statsmakten i Afghanistan. Det är tråkigt, för samtidigt finns det personer som jag gladeligen hade anställt på vilken position som helst i Sverige, och vars blotta närvaro andas framtidstro. Ett steg framåt, en käftsmäll så du ryggar bakåt. Och så gör vi om proceduren.
En annan lärdom är att tyskar är synnerligen lättstötta om det råkar bli missförstånd om vem som ska gruppera var och du råkar få den bästa platsen. En tredje lärdom är att Harry Potter-böckerna är briljanta i sin enkelhet.
Jag kände mig rätt uppgiven idag och frågade översten vilket avtryck vi egentligen gjort i Afghanistan och då pekade han på små saker som jag inte tänkt på. Allt från att de numera försöker jobba koordinerat till att de vill göra saker själva och inte bara pekar på oss när skiten träffar fläkten. Det är lätt att missa sådana saker när du precis tvingats bevaka två poliser som tänkte stjäla batterier och vatten från dig. Där i ligger mycket av problemet med att bedöma effekten. På vissa plan fungerar det suveränt, på andra har vi tagit tidsmaskinen tillbaka till stenåldern. I vissa områden klaffar allting medan det i byn bredvid påminner om medeltiden. Ibland går jag vilse i negativa tankar när jag upplever motgång efter motgång. Då kan det vara skönt att någon pekar på ljusglimtar, om än så svaga att de ofta knappt går att se, för att inte känna att det varit bortkastad tid. Fast det känner jag inte. Jag har lärt mig mycket och mycket och lite om ännu mer, och fastän det mesta kanske handlar om min utveckling och situationen i Försvarsmakten kan jag inte se tiden som bortkastad på något sätt. Den största utmaningen nu är att försöka behålla fokus till dess att jag sätter fötterna på svensk mark, och den utmaningen är jag definitivt inte ensam om. Jag ljuger inte om jag säger att det är en kraftansträngning att slita tankarna från mitt underbara liv som väntar i soluppgången och ankra i sandstormen här. Det går, absolut, men den ackumulerade tröttheten börjar nu ta ut sin rätt hos oss alla…
Kommentarer