Afghan soul…

En öl, en god natts sömn, en genomgång av mina favoritscener ur Harry Potter och filmen 50-50 satte verkligen fart på tankarna. Jag erkänner villigt att under den kalla, hårda ytan finns inte bara en romantiker utan ett stort barn med livlig fantasi. I vilket fall som helst har jag funderat mycket över vad jag har varit med om, tänkt, sett, gjort och känt sedan jag kom hit. Vissa upplevelser är verkligen banala och har varken gjort till eller från för helhetsupplevelsen, medan andra ögonblick har slagit an ett ackord på livets lyra, ibland positivt och ibland negativt. Att se så många stjärnor som jag gjorde en magisk natt på landsbygden medan vi väntade under en nattoperation gjorde mig alldeles stum och lite tagen vid ett tillfälle när jag inte hade garden uppe. Att se snoriga barn utan skor en kylig decemberdag gjorde mig också tagen fast mer åt det beklämda hållet. Så där har det hållit på, en ständig växling av debet och kredit på det själsliga kontot, och än känner jag mig inte redo att få ihop matematiken. Ett par punkter tycker jag ändå är viktiga att berätta för de som snart ska åka och funderar på hur det kommer att vara. Naturligtvis är det olika för alla, så ta det för vad det är.

Först och främst är det är otroligt krävande både fysiskt och psykiskt. Du är instängd med människor omkring dig och det finns en osynlig fiende där ute som vill dig illa. Inte direkt ett drömscenario hur du än vänder och vrider på det. Det gör ont att tvivla på allt och alla, inte minst dig själv vid många tillfällen. Ibland har jag legat och stirrat i taket innan jag lyckats uppbåda viljestyrka nog att ta mig upp ur sängen. Andra dagar har jag i och för sig studsat upp ur sängen så det går väl på ett ut.

Det sliter ofrånkomligen på relationerna och alla överlever inte en insats. Jag tillhör den lyckliga skara som trots att avgrunden då och då stirrat mig i vitögat lyckats undvika att falla ner. Det har varit svårt för oss båda många gånger, framför allt för tjejen som fått nackdelarna med missionen utan att få fördelarna, men vi har krigat för att få det att fungera och det är ett krig som äntligen ser ut att vara vunnet.

Glöm förresten Hollywoodbilden av krig. Jag skulle ljuga om jag sade att tanken på en strid inte kan vara upplyftande och något du stundom längtar efter, och att den specifika situationen som krig innebär har lockat många av oss hit. Men det är inte action dag ut och dag in. Det är väntan som gäller. Tålamod. Tolerans. I oändlighet. Du förväntas agera professionellt inom givna ramar även när du helst av allt vill gå fram och klippa till den man som så uppenbart sitter där och ljuger för dig om att vara en oskyldig bonde när du vet att han lägger ut vägbomber om natten. Detta är soldatens lott och ett ok han stoiskt bär.

Den där illusionen om kriget som en kraftmätning krossas snabbt eftersom du nästan aldrig ser fienden. De är namn i etern, ansikten i massan, skuggor i natten. Deras syften är tvivelaktiga och handlar mer om kriminalitet än om ideal. Så i grund och botten är jag glad över att det varit en lugn mission så här långt. Min personliga uppfattning är att om du ska riskera liv och lem ska du veta varför du gör det. Ärligt talat slutade jag göra det för idealen för länge sedan och började göra saker för mig. För min utveckling. För att stilla en outgrundlig hunger inom mig. Inte för Afghanistan eller afghanerna. Det låter nog hårt och kallt, men jag vill inte dö för den här kampen. Det vill jag verkligen inte. Jag tänker inte be om ursäkt för det heller. Men jag anser nog att den som tycker att jag tänker fel själv bör tillbringa tid här och få en förståelse för vår verklighet innan man dömer.

På plussidan kommer upplevelserna. Låt mig parafrasera min favoritfilm Blade Runner:

I’ve seen things you people wouldn’t believe
Convoys of steel and death going West of Mazar
I’ve seen thousands of stars glitter in the sky over the fields of Chimtal
All those moments will be lost in time
Like tears in rain

Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att kunna sätta ord på allting jag har sett. En fårhjord dekorerade med ATA-band runt magarna kanske inte låter så häftigt, men där och då vred jag mig av skratt. En vacker stjärnhimmel kan du se i Sverige också, men den grönfärgade synen av en svensk jägarpluton stridsberedda i den urgamla afghanska natten fyller dig av adrenalin, stolthet och primalkänslor som inte går att beskriva. Bergen, öknarna, myllret av udda och osannolika kombinationer i städerna – Afghanistan är ett Underland. För mig som föder min fantasi med nya intryck har utlandstjänsten varit ett livselixir där varje klunk givit mig idéer och tankar.

Du lär dig mycket om dig själv. Om jobbet du förväntas utföra. Om människor i stort och smått. Du prövas ständigt och varje gång du kommer helskinnad ut på andra sidan är det med en ny spänst i steget, ett nytt stag i den stomme som är du. Du ser allt i ny dager och tar inte längre västvärldens trygghet och komfort för givet. Du får tid att tänka på vad som betyder något och kan fatta beslut baserad på nya erfarenheter om livet. Du lär känna människor du inte trodde fanns. Insatsen har för mig byggt en klippvägg mot vilken livets stormar kan rasa. Ytan kommer att slipas ner med åren, men det kommer att fortsätta vara en vind- och vågbrytare som skyddar vardagen på andra sidan.

För alla slutar inte utlandstjänsten på plus. Fördelarna var färre än nackdelarna. För andra har det varit tvärtom. Jag känner mig som ett vindpinat skepp som snart korsat Atlanten. Min last är full av skatter och även om enstaka hål rivits i seglen kommer förtjänsten när jag väl kastar ankar i hamnen hemma att vara värd alla uppoffringar. För jag sjönk inte. Jag sjönk inte.