Spotta i näven och hugg i…

Jag går fortfarande runt och känner mig lite sliten efter de senaste dagarnas aktiviteter, och för att komma tillbaka i gängorna bestämde jag mig för att dels köra ett hårt boxningspass, dels delta i den obligatoriska militärträningen vi har på veckobasis. Idag var det kompetensprov på automatkarbinen och pistolskytte som gällde på militärinstruktionen. Det är lätt att glömma att upprätthålla de mest grundläggande kunskaper när allting bara rullar på, men nu ska jag försöka ta tillfället i akt att lära av alla experter jag har lyckan att ha omkring mig. Så skytte stod alltså på dagens schema. Jag är inte en särskilt duktig skytt, och framför allt har jag inte tränat särskilt mycket sedan jag kom hit. Med dagens pass skulle jag gissa på att jag landar på cirka tre skjuttillfällen sedan slutet av november. Därför var det en lättnad att se att jag fortfarande upprätthåller någon form av acceptabel lägstanivå om nu jag skulle tvingas panga på riktigt. Jag ror inte i land några fantastiska skott på åttahundra meter i kraftig sidvind med rödpunktssikte, men jag träffar i alla fall killen på andra sidan gatan om jag behöver. Förmodligen har jag behållit mina galna skills tack vare den där känslan för vapnet som kommer sig av att släpa runt det i tid och otid, och i alla tänkbara situationer. Tidigare har jag nog satt vapnen på en piedestal och betraktat dem som nästan magiska ting. Nu när jag betraktar AK:n som ett verktyg gör det också sitt jobb bättre. Jag märker att jag är snabbare, säkrare och inte längre skotträdd nu när jag tappat en del av respekten för det. Sedan bör du självklart alltid respektera ditt vapen och hantera det säkert, men det är en skillnad mellan att ha en sund respekt för det och att nästan vara lite rädd för det och dess förmåga till den yttersta konsekvensen: att släcka liv. Det är som när jag började träna självförsvar en gång i tiden. Kniven framstod för mig som en förlängning av döden och det var först när jag kommit över chocken av hur lätt det är att skada som jag kunde fokusera på teknikerna, bryta ner rörelserna och förstå principer och mekaniken bakom. Vapen och rätten, eller skyldigheten, att använda våld är några av skillnaderna mellan vår verklighet och andra verksamheter, och jag tror att det är först när färgen flagnar från fasaden och du ser saker för vad de verkligen är som du blir effektiv. Det betyder inte att du inte ska tycka att det är roligt att skjuta eller inte får ha ett intresse för vapen, men det gäller att lägga ribban rätt. För mig är numera en kniv bara en kniv och ett AK bara en AK. Varken mer eller mindre…