Att regrediera…

Förfallet kommer snabbt i min ålder. När jag under kvällen greppade järnet för första gången på två veckor kom kvittot på detta tämligen omgående. Trots att jag drog ner rondernas längd för att ge kroppen en chans att mjukstarta var kettlebellen inte min vän. Passet var helt enkelt en pina. Inte för att jag brukar njuta av det, men det gick verkligen trögt idag. Nåväl, det tar väl förhoppningsvis bara ett par pass innan musklerna minns vad de ska göra och levererar en bättre uteffekt. Jag kan inte komma hem i sämre form än vad jag var innan jag åkte. Även om förutsättningarna periodvis är bättre här, i alla fall under de perioder jobbet ligger på en rimlig nivå, du stannar på campen och kan äta rikliga mängder kött samtidigt som du hinner träna ett eller två pass om dagen, så tycker jag nästan att det är lättare att upprätthålla en jämn nivå i Sverige. För skyttegrabbarna som sticker ut ibland veckovis i fält förstår jag att det är en ständig kamp att behålla musklerna. Den härdade kropp du bygger av att släpa runt på utrustningen är visserligen en avundsvärd arbetsmaskin, men låt mig bara säga att långmarscher i kroppsskydd och stridsväst sällan främjar det där fina mejslandet av perfekta biceps. Som tur är har jag en tjej som brukar klappa mig på magen även under de perioder min träning består av att bära hem lösgodispåsar i kungsformat de långa femhundra meterna från ICA. Det gör att jag egentligen inte är i behov av att varken jobba på en superkropp eller en schyst bränna innan jag kommer hem.

Nu börjar för övrigt den där läskiga känslan av att allt snart är slut komma krypande. Och då menar jag den jobbmässiga känslan. Helt plötsligt är de oändliga tillfällena att få se Afghanistans märkligheter begränsade. Det skrämmer mig lite. Kollegor som varit ute vittnar om att de känt sig tomma i flera månader efter att de kommit hem. Jag räknar kallt med att landa mjukt med hjälp av mitt underbara liv där hemma, men när du jobbat tio, tolv timmar per dag, sju dagar i veckan under så lång tid är det troligtvis inte helt enkelt att varva ner. Framför allt är det det där med att släppa taget som oroar mig. Tänk om min efterträdare gör ett sämre jobb. Eller ännu värre, ett bättre jobb…