Family guy i afghansk tappning…

Aprilväder tycks även vara ett fenomen här i Afghanistan för ena stunden regnar det, nästa är vi tillbaka under den stekande solen. Oavsett vilket svettas jag kopiösa mängder vilket gjort att mitt kroppsskydd luktar någonstans mellan jävligt illa och outhärdligt. Trots att jag tvättat det sitter lukten i och jag får väl finna mig i att jag kommer att ha ett rykte som en stinkbomb bland afghanerna resten av mitt liv. Nu luktar inte alla afghaner smultron heller med tanke på den begränsade mängden rent vatten och bristen på de sanitära system vi tar för givet i Sverige, så det kanske går på ett ut.

Jag har i alla fall deltagit i en social patrull och pratat, lekt och brutit arm med otaliga ungar i varierande åldrar. Det är rätt roligt, framför allt när det kommer fram barn som går i skolan och som talar engelska. Ofta är de mer väluppfostrade och artigare än de andra ungarna. Samtidigt är det svårt att propagera för att de andra barnen ska gå i skolan när vi inte vet vilka förutsättningar de har ekonomiskt. Tyvärr blir konversationen ofta rätt ensidig med de fattigare barnen som inte går i skolan. Ni som följer serien Family Guy och är bekant med upprepningshumor skulle garanterat känna igen er…

Ett exempel:
Unge: – Mister, give me water.
Jag: – No.
Unge: Give me pen.
Jag: – No.
Unge: – Give me watch.
Jag: – No.
Unge: – Give me shoes.
Jag: – Eh, du har storlek 22 och jag 42, vafan ska du med mina kängor till?
Unge: – Give me pen.
Jag: – No.
Unge: – Give me water…

Och så där håller det på. Ibland är konversationen ännu mer avskalad.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – One pen.
Jag: – No pen.
Unge: – Ah.

På det stora hela tycker jag ändå att det är ganska roligt att vara ute på dessa sociala patruller. Idag kom en yngling fram till mig och sade att han älskade mina byxor och ville ha ett par av dem. Nu bär jag vanligtvis inte på mig dubbla ökenuniformsbyxor och kände väl i ärlighetens namn att jag inte hade delat med mig av dem även om jag råkat göra det, men det var en intressant öppning, tycker jag. Han bjöd sedan med mig till sin butik och ville att jag skulle köpa frukt medan han berättade att han älskade inte bara mina byxor utan även gymnastik. Fantastiskt, kände jag. Vilket genombrott i min förståelse för den afghanska kulturen. Jag gav honom ett svävande löfte om att komma tillbaka och fortsätta diskussionen någon dag. Vi får se när det blir…