Livet efter detta…

Just nu känner jag mig återuppstånden i dubbel bemärkelse. Jag är inte fullt återställd, huvudet spränger och jag är ganska trött, men jag är i alla fall inte begränsad till baracken. Medan jag vilade funderade jag på livet efter detta, det vill säga vad jag ska göra i sommar. För att komma i rätt stämning såg jag ett avsnitt av Solstollarna från 1984 som jag bara har vaga minnen av. Jag fattade nästan ingenting. Antingen bör du vara barn för att förstå bristen på stringens eller så var humorn helt annorlunda förr. Jag vet inte om det gav mig någon sommarstämning överhuvudtaget. Däremot insåg jag att snart har jag den längsta sommarledigheten i mannaminne, i alla fall i den här mannens minne. Det kommer garanterat att ta tid att landa i vardagen, inte minst att sluta tortera omgivningen med historier som alltid kommer att gå ut på att ”du skulle varit där för att fatta”. Jag gillar att berätta historier, vilket min omgivning är plågsamt medveten om, men jag ska verkligen, verkligen försöka att inte trakassera dem med ständiga påpekanden om hur Afghanistan skiljer sig från Sverige eller referenser till saker jag gjort som en sund människa normalt inte skulle göra. Jag får väl spara det till boken helt enkelt… Faktum är att det inte är helt lätt att föreställa sig hur det kommer att kännas när allting är över. Vad kommer jag att sakna? Vad kommer att poppa upp i huvudet utan förvarning? Vad kommer att vara mina bestående intryck om ett halvår, om ett år, om fem år? Jag är helt säker på att jag inte kommer att komma ihåg all idioti med att släpa utrustning fram och tillbaka, ofta helt i onödan. Jag kommer nog inte minnas hur vilsen jag kände mig i början. Troligtvis glömmer jag bort alla dessa plågsamma timmar i baksätet på Galten. Istället blir det väl samma rosenskimrande glas i bågarna som jag alltid får när jag klarat av en strapats. Skillnaden är väl den här gången att jag har bloggen att gå tillbaka till; ett historiskt bevis för hur jag kände och vad jag gjorde. Jag har även kamraterna som kan ge sin subjektiva bild av missionen. Förhoppningsvis kan jag snabbspola mig igenom en hel mission, både det onda och det goda, på ett par timmar för att sedan luta mig tillbaka i soffan, se tjejen baka äppelpaj i köket och bara njuta av en annan del av livet…

Solnedgång över den afghanska landsbygden en aprilkväll…