Nedkämpad…

 Jag hade tänkt inleda med att beskriva hur imponerade ett par amerikanska soldater var över mitt mäktiga skägg, som nu tillhör campens största och mest vildvuxna. Därefter planerade jag att dra gårdagens överstelöjtnant S, som kläckte ur sig”there are sandcorns in the machinery” på orderbriefen. Men jag orkar inte. Nu är jag helt nedkämpad och det som till slut fick mig var varken motståndare, hettan eller hemlängtan utan influensa. Efter ett hårt kettlebellpass på kvällen gick jag och lade mig bara för att tre timmar senare vakna helt förvirrad med en smärta i kroppen som jag inte trodde var möjlig. Illamåendet sköljde över mig i vågor och bubblandet i magen skulle räckt till en hel Coca-Cola-fabrik. Det var inledningen på en av de värsta nätterna sedan jag kom till Afghanistan. In och ut ur medvetenheten, långa sejourer framför toalettstolen (i den offentliga hygiencontainern), ständiga ruscher och hela tiden en molande värk i varenda led i kroppen, och tro mig när jag säger att jag uppenbarligen har fler leder än vad jag trodde var möjligt. Dagen har således gått åt till att sova, försöka dricka avslagen läsk och att återhämta i små, små steg efter nattens mardröm. Jag uppskattar verkligen mina kollegor som kommit in med mat, frågat hur det är med mig och hjälpt mig med olika bestyr jag varit för klen att fixa själv. Till och med det här inlägget läggs in av en kollega som vaktat över mig och sett till att jag fått i mig mat. Nu hoppas jag på ett snabbt tillfrisknande eftersom tiden här är knapp och det fortfarande finns mål att uppnå…