Två heldagar i sängen och hur trivsamt det än låter är det inte särskilt skoj. Att vara sjuk under insatsen är nämligen bortkastat eftersom du inte kan utnyttja tiden till något vettigt överhuvudtaget. Är du sjuk hemma brukar det innebära att du kanske får en sovmorgon, att du kan ligga framför tv:n, surfa och så vidare. Här innebär det att du ligger i din barack och inte kan göra ett skit. Mycket tråkigt. Jag har ändå klarat mig hyfsat bra, tycker jag. Förutom att jag var lite krasslig i början har jag fått vara hel och sluppit magproblem fram till nu. Min företrädare informerade mig när jag kom ner om att han blivit magsjuk då och då, så jag hade nästan förväntat mig att ligga utslagen, men som sagt, turen har varit på min sida.
Idag orkade jag inte ligga kvar i sängen – två dagar får vara nog – även om jag känner mig lite medtagen av ansträngningen det innebär att lämna kvar en stor del av sitt inre i Afghanistan. Jag känner mig inte i form att genomför någon längre rek av vägar till fots, men enklare skrivbordsarbete ska väl för satan gå att genomföra. Dessutom börjar tiden bli knapp i viss mån. Snart invaderas campen av avlösarna och samtidigt som det känns som en lättnad ser jag inte fram emot stöket. Det blir som att bo i Manila ungefär, folk överallt. Fast nu när jag snart ska åka hem känns det som om jag hade kunnat hantera vilken situation som helst. Snart får jag sträcka ut mig i min stora säng och äta världens godaste äppelpaj…
Kommentarer