Det finns stunder när jag älskar att jobba i Försvarsmakten så pass mycket att jag ignorerar det faktum att jag gick ner i runda slängar sextio procent i nettolön för att få jobba här. Just nu befinner jag mig så långt från de stunderna att jag på allvar funderar att säga upp mig i samma sekund fötterna rör svensk mark igen. Detta kommer troligtvis inte att ske utan handlar mer om att förmedla vilken enorm irritation jag känner för min arbetsgivare just nu. Eftersom första maj stundar tänkte jag rasa något så in i helvete mot min arbetsgivare. ”Illojalt”, kanske den kortsynte tänker. Absolut inte, hävdar jag. Kampen mot orättvisor får aldrig upphöra!
Under min relativt korta tid i Försvarsmakten har jag nämligen blivit varse att det med största sannolikhet inte finns någon annan organisation som är så duktig på att bestraffa, eller i alla fall vilja bestraffa, individuella misstag med förhållandevis få och små konsekvenser, samtidigt som man är så otroligt duktig på att glömma de stora systemfelen som kostar skattebetalarna enorma pengar och som försvårar arbetet för de som försöker göra sitt jobb så gott de kan. ”Jaså, individen tappade en pinal. Låt oss straffa honom för att han eller hon tappade efter 36 timmar i den jävligaste lera världen skådat, under ständigt hot och kanske, kanske även under strid.” ”Jaha, vi upphandlar ett datasystem som ingen jävel fattar eller uppskattar, och skeppar skit, SKIT, fram och tillbaka till insatsområdet för ofantliga kostnader och förstör miljön på kuppen. Nej, det kan vi inte lasta någon. Bygones.” Detta är bara ett typexempel på den Försvarmaktsanställdes vardag. Mer konkret än så tänker jag inte vara eftersom jag är en så förbannat lydig och bra medarbetare trots att jag känner mig som Askungen just nu.
Verkar jag frustrerad? Ja. Under hela insatsen har jag aldrig känt mig så arg, så maktlös som jag gör just nu. Det kan naturligtvis vara resultatet av att det är så nära slutet, vi har jobbat hårt och att jag längtar hem, men mer än något annat tror jag att det är för att det värsta som finns är när fienden inte kommer utifrån utan det är fienden inifrån som hotar dig mest. Egentligen borde jag inte måla fan på väggen utan låta linan löpa ut för kanske kommer inte konsekvenserna att bli vad jag tror, och genom att skriva i affekt, något jag lärde mig för länge sedan att aldrig göra, så gör jag förmodligen mig en björntjänst. Men jag anser också att om den här bloggen ska fungera som ett tidsdokument, ett fruset ögonblick under en insats, så vill jag inte vänta och lugna ner mig. Även om jag tidigare fastställt att jag är logisk och lugn finns det tillfällen när känslorna rasar och det måste jag också få njuta av…
Kommentarer