En röst i natten…

Under rådande omständigheter är det inte bara hemlängtan som plågar trötta själar. Genom sprickorna i insatsfasaden börjar insikterna tränga in i samma takt som den mentala förberedelseprocessen tar vid. Tjejen är trött på att jag är borta nu och jag förstår henne. Ibland undrar jag hur mycket hon har låtit bli att berätta om detaljer ur livet hemma bara för att inte belasta mig. Nu när mina tankar, på gott och ont ska sägas, inte alltid rör sig kring mig och min situation är det tungt att tänka på alla gånger jag inte kunnat vara hemma för att stötta och peppa de som behövt det. Jag har en hel del att göra när jag kommer hem, ett jävla återtag på den sociala fronten. Och det ska faktiskt bli mig ett sant nöje att få vältra mig i andras problem och bekymmer när mina förhoppningsvis är så minimala att friktionerna de skapar knappt märks. Inte så att jag gillar problem eller tror mig vara psykoanalytiker, men helt ärligt börjar jag bli rätt trött på mig själv i just den här situationen. Mina vänner har jag knappt ringt. Familjen likaså. Tjejen ringer jag desto oftare, men efter ett tag tror jag att det slutar vara en tröst och övergår till att bara bli en röst i natten. Nej, jag behöver tamejfan en semester inte bara från Försvarsmakten och Afghanistan utan också från mig själv. Förhoppningsvis kan jag även underlätta för min sambo genom att försöka hålla mitt löfte om att sköta marktjänsten hela sommaren. Hon lät förresten så uppgiven när hon berättade om hur hon tagit en promenad i solskenet och alla andra hade haft antingen en partner eller en hund med sig, och hon fick gå där helt ensam. Det var inte ett anklagande utan bara ett konstaterande, men det slog verkligen an en sträng inom mig. Jag får helt enkelt bjuda till. Vill hon gå upp i ottan och ta en promenad ska jag göra det utan knot. Jag ska gå upp och pussa henne innan hon går till jobbet. Jag ska anstränga mig mer för att visa intresse för vårt gemensamma hem. Och framför allt ska jag finnas där när hon behöver i vått och torrt…