Insatslivet påminner en hel del om en hästkapplöpning. Efter en kaotisk start när alla strävar efter att hitta sina positioner följer varv på varv av lugn, kontrollerad löpning för att på slutet växla upp igen i en explosionsartad kraftsamling. Det påminner också om boxning. FS22 kastar aldrig in handduken, vi kör till dess att ljudet av gonggongen som signalerar rondens slut ekar över nejden för tolfte gången. Det vore så enkelt att lägga sig ned, att inte komma ut efter den elfte ronden, men det finns inte i våra sinnen. Och det, mina vänner, är kännetecknet på hjärta.
Närkampspasset idag slutade som vanligt i barfighterns oskolade handgemäng. Jag hade inte förväntat mig något annat. När instruktionen ”ta med susp” ges vet jag på förhand hur det kommer att sluta. Som tur är har jag blivit riktigt robust under alla veckor med kettlebell och kan ta en smäll i väntan på att chansen att få klippa till med en överhandshöger eller en vänsterkrok. Fast det här passet var segt. Kroppen kändes tio år äldre, seg och trött. Kanske har jag kört lite för hårt den senaste tiden. Vila är inte fel heller, men just nu har jag chansen att fokusera mer på träning än vanligt och det vore synd att inte köra på. Någonstans snappade jag upp att en av de vanligaste orsakerna till att svenska soldater söker sjukvårdsassistans på camperna är överträning. Med den tunga, otympliga utrustning vi bär är det en hårfin gräns mellan att vara stark nog att bära den och träna så hårt att du går sönder. Jag har en tendens att gå ut för hårt, att sakna tålamodet för långsiktig, uppbyggande träning och det straffar sig i längden. Sedan är jag nog inte ett genetiskt underbarn heller utan har helt normala, om inte något sämre, grundförutsättningar än de flesta. Det går också att kompensera med vilja.
Nu längtar jag hem riktigt mycket. Förut, typ i mitten av insatsen, räknade jag ner i veckor. Tiden sprang förbi i ett fokuserat töcken av arbete. Nu räknar jag ner i dagar och tiden går snarare än springer. Snart blir det väl timmarna som räknas och då är jag säker på att tiden kommer att krypa fram. Det var lättare att hantera känslorna när jag visste vad som skulle göras och att det inte var någon större mening med att fokusera på livet efter. När det närmar sig blir jag som ett barn på dagen före julafton och det är bara den självkontroll du får av livserfarenhet som gör att jag inte klättrar över hescomurarna. Tidigare när jag kände så var en stor anledning att jag inte ville vara här. Nu handlar det om att jag längtar hem för vad livet hemma innebär, och fastän det kan tyckas vara en semantisk fråga är det i själva verket stor skillnad i positiv bemärkelse. För vem vill inte ha ett så fantastiskt liv att du verkligen, verkligen vill hem fastän du får uppleva spännande saker och har en i grund och botten bekväm tillvaro där du är? Under en period i mitt liv bytte jag jobb ett flertal gånger inom loppet av ett par år. Anledningen till att jag bytte var alltid att jag ville bort från något, inte att jag ville till något. Det är en självmarkerande anledning som nästan alltid är fel. Det var det för mig i alla fall. Först när jag lärde mig tålamod; att härda ut i väntan på att det skulle komma något som kändes rätt fick jag sinnesfrid i karriären. Nu innebar det i och för sig att jag hamnade i Försvarsmakten och där åker jag ju både bergochdalbana och Fritt fall känslomässigt titt som tätt, men fan, det känns ändå rätt. Flipperkulan kanske studsar mellan bumprarna då och då, men kärleken till spelet är större än någonsin…
Kommentarer