Systemet, detta ofattbara, ogripbara monster, hotar återigen att ställa till det. Inte för mig den här gången utan för grabbarna. Jag säger grabbarna för att just här och nu är det nästan bara grabbar. ”Världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare” är ett måhända något överdrivet uttryck åt båda hållen, men det finns ändå ett korn av sanning. När vi nu närmar oss hemkomst och jag fått tillfälle att sitta ner och snacka med många av soldaterna, och en del officerare också för den delen, så är det en för mig överraskande stor andel som antingen bestämt sig för att sluta eller som funderar på det. Och det är inte bara insatströtthet utan det går djupare än så. För vissa handlar det om ekonomin. En soldat tjänar faktiskt riktigt risigt, sexton eller sjutton tusen tar dig inte särskilt långt nuförtiden. Att vara soldat med familj är alltså mycket svårt, såvida din partner inte tjänar storkovan. Många av soldaterna har ju också dubbla boendekostnader eftersom de veckopendlar. ”Men det är väl bara för dem att flytta till jobbet, precis som för alla!” Flytta själv då, dumjävel. Så lätt är det inte. Skulle du vilja bo på ett logement med tre andra när du är tjugoåtta år och tjejen vill komma och hälsa på? Nej, skulle inte tro det. Lönenivåerna är för låga för att vara attraktiva när tjusningen med yrket lagt sig och vardagen tagit över.
En annan viktig orsak är utvecklingsmöjligheterna. Om du är soldat har du ett visst antal år och sedan är det stopp. Det innebär att de soldater vars mål har varit att åka på insats, och de nu varit ute en eller ett par gånger, inte känner att de har något att komma hem till. Med all respekt för rutintjänster så är det säkerligen inte så lockande att ställa sig i vakten under sina sista tre år för sexton tusen i månaden när de har erfarenhet av att operera på riktigt. Naturligtvis kan inte jobbet hemma försummas bara för att folk kommer hem med erfarenhet, tanken är ju att den ska slussas in i organisationen, men incitamenten för att stanna lyser med sin frånvaro när du inte ens har ett mål, i det här fallet att få åka ut och tillämpa sin erfarenhet, att se fram emot. Jag vet att jag tidigare klagat på megafonerna; skribenter som ofiltrerat tar soldaternas åsikter och lägger ut i storforum (vilket min blogg inte kvalificeras som), men eftersom jag ser duktiga människor som gärna skulle vilja stanna kvar, bara att de inte har råd att göra det blir jag ledsen. Det finns så många lösningar på problematiken som inte är alltför komplicerade. Jag, med min ringa erfarenhet, har många förslag. Jag är säker på att Wiseman har ännu fler och med största sannolikhet mer initierade sådana än mina. Nu när draken har lämnat buren: Är det här vad som väntar mig också?
Dags att återinföra soldattorpet?