Hur bra du än är finns det alltid någon som är bättre. Ibland kan den sanningen svida, men det gäller att rycka på axlarna och ta sig igenom det. Här där jag är omgiven av inte bara kompetenta utan i många fall extremt begåvade människor med lång och gedigen erfarenhet inom Försvarsmakten är det lätt att känna sig lite efter. I synnerhet eftersom min karriär i skrået är kort, om än händelsefull. I början kunde den här känslan spöka. Jag vill nu inte på något sätt framhäva mig själv eftersom jag är rätt ordinär. Inga extrema begåvningar, inte snyggast i Hollywood, inte smartast i Mensa. Möjligtvis skulle jag våga påstå att jag har ganska lätt att ta till mig information och är rätt bred i min kompetens. I övrigt en helt vanlig kille.
Även om det aldrig skulle erkännas eller uttalas är Försvarsmakten ganska formad av att det faktiskt handlar om kärnvärden som traditionellt förknippas med manlighet vilket gör att svagheter här får blir extra känsliga. Det finns en tydlig hierarki, eller hackordning i en del fall, och någonstans i den finns du. Och det finns alltid någon som är bättre. Inte nödvändigtvis i samma spår som du, eller ovanför dig, men de finns där om du bara letar lite. Jag ska villigt erkänna att förr om åren var det viktigt för mig att ta plats inom den här typen av kontext. Oklart varför, men en hypotes jag utvecklat handlar om att jag var liten, klen och tanig som grabb, och det brukar sällan vara gynnsamma förutsättningar för att slå sig fram i barnens hårda värld. Nu hade jag en mycket lycklig barndom och andra egenskaper som gjorde livet enkelt för mig, så eventuell press att vara macho är helt skapad av mig själv. Men den tiden är förbi sedan ett tiotal år. Jag har inte längre några problem med att en tjugofemåring lyfter åttio kilo mer än jag i bänkpress, eller att en fyrtioåttaåring har en kondition som jag aldrig varit i närheten av. Det stör mig inte att en basse med fyra år som soldat är betydligt bättre än jag på att hantera en kulspruta eller att gruppchefen har en taktisk överblick som jag hade älskat att använda i Starcraft II. Okej, tävlingsinstinkten i mig gör att jag inte kan ge upp helt utan i alla fall måste kunna hänga med hjälpligt och jag vill fortfarande bli så bra jag kan bli även inom delar som ligger utanför mitt ordinarie verksamhetsområde, men jag har accepterat min roll i Försvarsmakten och ligger inte sömnlös över att jag var två sekunder långsammare än de som skjutit hela sitt vuxna liv på kompetensprovet i skjutcontainern.
Och jag har också insett en sak till. Att det omvända gäller. För inom mitt område, min arena, spelar det ingen roll hur bra alla andra här är eller kommer att bli. Jag kommer fortfarande att vara bäst…
Kommentarer