Vila och återhämtning…

Jag hann klämma in ett till fyspass idag där jag beslutade mig för att testa om jag kunde pressa hundra kilo i bänken. Jag kunde lika gärna ha försökt flytta på en Galt. Fast vadå, jag har blivit starkare även om bänkpressen inte bevisade det just idag. Nu blir det till att hårdköra med morgonpromenader och fyspass så att jag kommer hem i samma form jag kom hem sist. Det vore trist att göra människorna hemma besvikna genom att inte komma hem som man föreställer sig en svinhård krigshjälte…

På kvällen hade vi en grillkväll i finnarnas welfare-utrymme och det var riktigt lugnt, skönt och trevligt att få fokusera på något annat än jobb. Den senaste tidens uppväxling har tagit på krafterna. Eller uppväxling är fel ord, snarare ett krig på fler fronter än tidigare nu när överlämningar planeras parallellt med operationer. Men jag tycker själv att jag har lyckats vända ett underläge och känner att jag nu har återtagit kontrollen inför slutspurten. Det är inte över förrän det är över, och fortfarande återstår en hel del jobb innan jag kan ägna mig åt att putsa på solbrännan och spela volleyboll med de andra tjurarna. Ett par inbokade möten ger mig ny energi och nyfikenhet, och det är precis vad jag behöver. Afghaner är inte inblandade i mötena fast självklart finns det en koppling; jag gillar inte att ha möten som självändamål. Den där fascinationen jag kände för mina kulturella utbyten i början av missionen har gradvis nötts ner. Dels är det inte lika nytt längre, dels tröttnade jag när konversationerna allt som oftast utmynnade i ett ”give me”. Och då pratar jag inte om mina sociala patruller där jag snackar med barn utan om vuxna människor. ”Give me!” Jag har ingenting att ge. Mina händer är bundna, min plånbok är tom. Visst kan jag ha förståelse för dem, men det betyder inte att jag är en kassako att mjölka. Hur mycket jag än önskar att jag kunde komma hem som en idealist så är den krassa sanningen att det inte kommer att ske. Inte för någon, tror jag. Känns det en smula bittert att åka hem med en del insikter? Absolut, men som jag sagt tidigare tror jag inte på att hänga upp sig på detaljer utan istället fokusera på det positiva jag tar med mig tillbaka.

”Jag tycker att du ska komma hem nu. Det här är inte roligt.” Tjejen har sagt det förr och säger det igen, men nu vet vi båda att det snart sker vilket förändrar innebörden. Jag oroar mig inte längre för att jag ska få ringen skickad i posten och hon vet att hon bara behöver bita ihop ett litet tag till så står jag där i farstun. Vi gjorde det. Vi tog oss igenom det hela och även om jag inte skulle beskriva det som en av höjdpunkterna i vår relation tror jag ändå att vi blivit starkare. Hon har tvingats möta situationer ensam där jag kanske skulle tagit över om jag varit hemma och jag har tvingats inse att jag kanske inte är fullt så självgående och äventyrlig som jag fått för mig. Och självklart har vi insett att vi har det mycket bra tillsammans. Det vågspel, för jag vill kalla det ett vågspel, jag gav mig in i när jag valde att åka föll ut på rätt sida. En poäng till mig för min förmåga att väga fördelar och nackdelar mot varandra och göra ett estimat på utfallet. Om jag får fortsätta skryta så var det nämligen så här jag såg att allting skulle sluta…