Kampen mellan hjärta och hjärna…

Enligt väderprognoserna faller snart det sista regnet vi kommer att få se under vår tid här. I vanliga fall skulle jag nog känna viss glädje över beskedet, men när alternativet är tio grader till och stekande sol känns det mest deprimerande. Att jobba under de här omständigheterna är inte riktigt lika behagligt som att semestra i dem. Fast jag ska inte klaga. Bra väder är bra på många andra sätt. Dessutom är evigheten bara en chimär för den faktiska tiden tickar på hur mycket medvetandet hävdar motsatsen…

Ni vet hur man brukar säga att man ska lämna festen när den är som roligast? Beträffande vissa sysslor borde jag i så fall ha gått för länge sedan, men något har ändå skett de senaste dagarna. Efter månader av tjat, lirkande och pusslande har jag nått ett par genombrott som jag hade haft stor nytta av om jag hade lyckats tidigare. Då inträffar den där lustiga ambivalensen inom mig. Förnuftet härjar med mig och säger att ”fan, det är roligt igen. Vi kör på nu när det går framåt och vi har momentum.” Hjärtat skriker ”Håll käften! Nu skiter vi i det här och sticker hem.” Jag brukar för det mesta låta förnuftet vinna, men den här gången finns det en person där hemma på vilken blotta tanken gör att hjärtat får försprång. Det är omöjligt att vara helt fokuserad, nu gäller det bara att vara så pass fokuserad i en dryg vecka till att jag sedan kan börja zona ut med gott samvete. Jag blir lite småsur på mig själv när jag hittar vägarna först nu. På samma gång som jag vill ge efterträdarna bästa tänkbara förutsättningar önskar jag att jag hade kunnat ge mig själv samma förutsättningar. Fast det kanske inte var möjligt. Personer har kommit och gått, händelser har inträffat och ingenting är vad det var när jag kom. Ibland kommer vågen precis när du paddlat in till stranden. Vinka, skratta och köp en glass istället. Det är vad jag tänker göra. Om bara ett par månader är jag säker på att minnena av magsjuka, tryckande hetta, obeskrivliga hinderbanor och stora köttsår under nattoperationer kommer att ha bleknat och Afghanistan för mig blir det där jag kan relatera till i diskussioner när andra bara har åsikter de läst om på ledarsidorna. Onödigt att hänga upp sig för mycket på att det känns trögt nu, för jag vill fortfarande hävda att så länge jag har tak över huvudet (även om snart råkar vara tältduk), mat fyra gånger om dagen, vatten och en framtid så är mitt liv enklare än många på andra sidan murarna…