Bit ihop…

Vad gör en jägarkapten när temperaturen är en bit över 30, en störtflod av arbete sköljer över omgivningen och personalen gnäller? Han ställer i ordning sin sedvanliga hinderbana och lägger på några extra moment. Då finns det två val. Det ena, som jag föredrar, är att gnälla. Det andra är att bita ihop. Idag bet jag ihop. Det brukar jag göra, bara att jag brukar göra det under gnäll. Egentligen är mitt gnäll en värdemätare på hur bra jag mår. Om det kommer klagomål brukar jag vara ganska nöjd. När jag blir tyst och sammanbiten, då är jag grinig på riktigt…

Det här med att bita ihop, ja. Just nu är det mycket ”Kom igen, sista biten kvar” och ”Tänk inte på att du ska hem”. Helt omöjligt. Det är som att dagen innan bröllopet säga åt bruden att inte tänka på det eller att försöka tänka på annat kvällen innan du börjar på ett nytt jobb. Omöjligt. Fokus är inte längre laserlikt. Däremot är det tillräckligt. Jag har jobbat inom stressiga verksamheter tidigare och vet att jag kan avdela hjärnkapacitet nog för att klara av jobbet utan att för den skull behöva släppa känslor och tankar på det jag längtar efter. Och just nu längtar jag hem så otroligt mycket. Kontrasten mellan min ersättares tankar och mina kommer att vara enorm. Den där första osäkerheten som är oundviklig när du landar in här ställs mot den där trötta erfarenheten och cynismen som bara kan komma efter en tid i det här landet. Två sidor av samma mynt…