India November…

Snart kommer etern i mitt liv inte längre att präglas av dessa sanslöst vackra ord som nu förenas i stundens poesi. Bokstavering på engelska är en fantastisk upplevelse, och många gånger tänker jag att fenomenet skulle utgöra fantastiska namn på barn. Vad sägs om India November på en dotter? Eller kanske Sierra India November om jag vill vara pretentiös nog att ge henne tre förnamn? Och en grabb skulle kunna heta Echo Charlie. Eller Viktor Romeo. Möjligheterna är oändliga. Snart kommer jag inte längre att höra de där orden kastas ut i sprakande apparater, och det som är vardag idag kommer återigen att bli ett mystiskt militärlingo i engelskspråkiga filmer. Överlag har mycket av det som först var främmande blivit vardag. Som att prata engelska till exempel. Och lyssna på dålig engelska. Som språkintresserad gjorde jag iakttagelser och bedömningar titt som tätt i början, men dels har vi alla blivit bättre, dels är vi så vana vid olika typer av bruten engelska att budskapet står i centrum precis som sig bör. En positiv bieffekt av att göra en insats är att en del filmer och tv-serier helt plötsligt blir rikare när termerna får en betydelse. Nu har jag nog slitit ut Generation Kill som populärkulturell referens, men den serien är ett typ exempel på hur det kan låta med sina inledande och avslutande radiodialoger. Och småförkortningar som de häver ur sig hela tiden gör tittarupplevelsen mer intensiv när du förstår vad de menar. Visst, det här har väl ingen som helst betydelse egentligen, men jag ville ändå belysa hur jag absorberat språket omkring mig. I förståelse, skall tilläggas. Jag tänker inte prata i absurda förkortningar och radiosvengelska när jag kommer hem. Just nu när väntan på avslutet gör varje morgon till en promenad i skärselden kan det vara skönt att både hitta lugn och glädje i de små detaljerna; att insupa dem och lagra dem i bakhuvudet för blöta höstdagar och kalla vinternätter. För om ett par veckor är jag Oscar Mike…